Hiromi Kawakami
Senseis portfölj
(Sensei no Kaban, 2001)
Översättning: Lars Vargö
Bokförlaget Tranan, 2021
Recensionen har publicerats i Karavan 2/2021
De träffas i en bar. Hon känner igen honom; han var hennes gymnasielärare för längesen, men hon minns inte vad han heter, kallar honom helt enkelt Sensei, magistern. Hon är 38 år nu, jobbar på kontor, lever ensam. Han känner igen henne också – och minns hennes namn: Ohmachi Tsukiko. På respektfull japanska blir det Tsukiko-san. De börjar träffas då och då, på samma restaurang, eller snarare: hamnar där samma dagar. Sedesam hänsyn härskar, samtidigt som de med nyfikna kringelikrokar försöker läsa av varandra. Hos Tsukiko börjar något spira. Ja, hon är på väg att förälska sig i den här korrekte, något egensinnige farbrorn (som bland mycket annat sparar på uttjänta batterier).
Hiromi Kawakamis Senseis portfölj från 2001 har översatts till ett tjugotal språk och blivit film. Det är förstås ingen garanti för något alls, men det här är verkligen en fin roman i all sin anspråkslöshet, vemodig och rolig och inte minst ett, som det tycks, fläcklöst fönster mot en japansk vardag där traditionen är stark och självklar men där det gigantiska, högteknologiska Tokyo märks mindre. Miljön känns snarast småstad. Naturen ligger dessutom alldeles om hörnet, genom utflykter till svampskogar och öar med värdshus och fiskrestauranger.
Tsukiko är en lite trulig individualist som enligt egen utsago lever ”oorganiserat” och – enligt vad som syns utifrån – dricker en aning för mycket sake. Sensei spottar inte heller i glaset. Dock tillhör han en äldre generation: det finns en lekfull men i grunden allvarsam spänning mellan de bådas hantering av konvenansen; påtaglig också för en västerlänning men troligen ännu tydligare för en japan. De famöst oförsonliga hierarkier och den hårda självdisciplin som ingår i den japanska schablonen (och verkligheten) ser man inget av, men etiketten – den är viktig, hela tiden. Kanske skojar författaren med den ibland. Sensei faller ofta in i sin roll som lärare, och Tsukiko föryngras, omedvetet och av egen vilja, och blir en elev som måste bannas milt.
Kawakami – hon är i sitt hemland både flerfaldigt prisad och populär – har på svenska fått en lite gäckande och luftig ton. Lars Vargös översättning är på det hela taget bra och rentav mer än så. Jag noterar en del småsaker, en och annan söm i den svenska språkdräkten som sitter lite löst. Ett överbruk också, kan jag tycka, av personnamn istället för pronomen. Men det är inget som stör den stilla lunk av episoder som är romanens modus.
Dialogerna, talrika men ekonomiska, är för det mesta excellent fångade: här är inte allt utsagt och just därför stimulerande. I övrigt finns hos Kawakami tyvärr en tendens till övertydlighet och onödiga upprepningar. Smärre underliga språng förekommer också – men det kan vara narrativa grepp eller betydelsebärande ellipser som inte riktigt låter sig översättas.
Man vänjer sig omsider också vid de främmande glosor som klokt nog fått stå kvar. Vargö har dessutom tillfogat en både nöj- och hjälpsam ordlista. Mycket handlar om mat – det äts och dricks ideligen i denna historia, så att läsaren blir hungrig. Samtidigt är den framhävda förekomsten av yudofu, ponzu, senbei, genmaicha och allt vad det heter, mer än bara något man stoppar i sig. Det är civilisation, kultur, social markering, stundens frihet. Det finns kanske även en enkel glädje i att räkna upp alla fiskar och grytor och svampar. Men måltiderna bildar också ett utdraget och angenämt förspel, mellan Sensei, som egentligen heter Matsumoto Harutsuna, och den på en gång starka och ömtåliga Ohmachi Tsukiko. Hur det slutar är inte givet. Men ensamheten motarbetas, en stund.
