Hitomi Kanehara
Ormar och piercing
(Hebi ni piasu, 2004)
Övers. Helen Enoksson
Modernista, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Ormar och piercing av Hitomi Kanehara har allt man kan önska sig av chockerande innehåll: självstympning, perverst sex, mord, våld och fysisk smärta skildrad i ett underground-Tokyo bland nitar och tatueringar. Men trots det går den mig förbi som om den vore skriven i ljummet vatten. Denna hennes debutroman är mycket kort; kanske det vore riktigare att tala om en novell, och den har inte mycket till handling. Huvudpersonen Lui, en nittonårig "Barbie-tjej", har just blivit bekant med punkaren Ama. Denne Ama är inte bara piercad och tatuerad, han har också likt en orm tungan kluven och det här är något Lui blir mycket imponerad av, så imponerad att hon plötsligt får för sig att själv skaffa sig en sådan tunga. Det är den processen vi får följa på romanens sidor och några av de händelser som sker däromkring.
Att klyva en tunga är en plågsam historia. Först måste man pierca tungan med en relativ tjock tungstav. Man töjer sedan ut hålet i tungan med allt större stavar tills det bara återstår några millimeter som man till slut skär av. För Lui är detta delvis skrämmande, men smärtan hon känner när hon första gången får sin tunga genomborrad skildras också som en erotisk upplevelse. Ama har tagit med henne till en piercing- och tatueringsstudio vars innehavare Shiba får en framträdande roll i dramat. Denne visar sig vara en ytterst udda figur med uttalat sadistiska böjelser. Lui känner sig lockad av Shibas våldsamhet och den allt annat än sunda relation hon så småningom inleder med honom blir berättelsens fokus.
Den pornografiska skildringen av deras möten kontrasterar starkt mot vanligheten i det liv hon lever tillsammans med Ama som trots det skrämmande intryck han gav i början alltmer framstår som stereotypen bedragen «äkta make». Trots det svartsjuka kontrollbehov han beskrivs ha, låter han sig lätt luras och märker inte mycket av den uppenbara attraktionen mellan Lui och Shiba. Den spänning som skulle kunna byggas upp mellan dessa tre infinner sig aldrig. Lui är mest distanserad och likgiltig. Hennes tilltagande alkoholmissbruk som upptar den senare delen av romanen görs aldrig begripligt. Här och var försöker författaren tala om för oss att Lui är deprimerad, men i själva verket framstår hon bara som sysslolös och ointresserad. Och lika motsägelsefullt blir det när Shiba bit för bit förvandlas till en snäll och omtänksam svärmorsdröm.
Här finner jag en av många svagheter med denna text: karaktärerna introduceras som skrämmande och extrema, men blir helt urblekta när de väl börjar agera i berättelsen. Man kan se att författaren försöker frammana något slags skildring av "ungdomsårens smärta", men inte lyckas få fram mer än bilden av några ungdomar som mest tycks uttråkade. Både piercingen av tungan och den tatuering som Lui senare beställer beskrivs som något hon lockas av för att tillfredsställa sina masochistiska böjelser, men det tycks mest handla om en jakt efter nya acessoarer. Som Lui själv noterar, den slutförda tatueringen är som en ny handväska. Hon vill ha den, men när hon väl fått den blir den ointressant. Snarare än dunkla drifter är det fråga om konsumism.
Samtidigt ska det erkännas att det finns något i romanen som berör, men på ett annat sätt än vad författaren verkar ha avsett. Riktigt obehaglig är den underström av likgiltighet, den bild av ett liv helt utan drömmar, utan mål eller strävan, som oavbrutet uttrycks i texten. Kanske är detta vad hon vill säga oss, att när ingenting längre engagerar, då återstår bara att jaga alltmer extrema fysiska stimuli. Men för mig framstår denna faddhet snarare som ett resultat av författarens oförmåga att göra karaktärerna levande.
Trots att romanen i sig självt inte är något storverk måste det nämnas att översättaren gjort ett utmärkt arbete. Synd bara att hon inte haft ett bättre material att arbeta med. Att denna roman tilltalat det litterära etablissemanget så till den grad att den belönats med det prestigefyllda Akutagawa-priset är för mig en gåta.
