Daniel Galera
Med blod i skägget
(Barba ensopada de sangue, 2012)
Översättning: Örjan Sjögren
Norstedts, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2014
Det finns recensionsklichéer som det egentligen borde vara skottpengar på. Dit hör dessa evinnerliga läsningar ”som stannar kvar långt efter man slagit igen boken”. För egen del måste jag erkänna att även bra litteratur ganska snabbt bleknar i minnet, där den ersätts av annan bra litteratur. Men det händer då och då att en bok dyker upp som får den gamla klyschan att faktiskt göra skäl för sig. För mig har så varit fallet med den brasilianske författaren Daniel Galeras (född 1979) roman Med blod i skägget, med vilken han introduceras på svenska. Flera dagar efter avslutad läsning ser jag fortfarande framför mig den namnlöse huvudpersonen som vandrar med sin hund längs stranden i den lilla staden Garopaba.
Dit har han kommit efter att hans far tagit livet av sig. Han hyr en lägenhet på klipporna och får anställning som simlärare på ett lokalt gym. Han beskrivs som en ganska vanlig ung man med en speciell åkomma; han kan inte känna igen ansikten. Denna egenskap utgör ett diskret men konstant drag i handlingen – och är ytterst skickligt utfört. Det finns en anledning till att han kommer till just den här förvuxna fiskebyn på Santa Catarina-kusten. Under det sista mötet med fadern berättade denne att farfadern under oklara former dödats här i slutet av 60-talet, utan att kroppen någonsin återfanns.
Det finns inget blixtrande spektakulärt hos Galeras språk. Men han kan konsten att berätta om till synes obetydliga saker på ett oavbrutet fängslande sätt – och han skriver utsökt dialog, utan åthävor. Det är en prosa som utgår ifrån det vardagliga, men som samtidigt är kliniskt rensad på klichéer. Den ömsinta blicken på människans skröplighet finns där, liksom en humor som värmer. Tonfallet är på samma gång ledigt och precist, avspänt och fullständigt närvarande, något som översättaren Örjan Sjögren lyckas fånga mycket väl. Dessutom skapar Galera en imponerande helhet där trådar och teman naturligt knyts samman utan att det för ett ögonblick känns konstruerat eller utstuderat.
Under flera hundra sidor får vi följa huvudpersonens liv – han får några nya vänner, blir tillsammans med en kvinna som han sedan gör slut med. Havet och simningen spelar en viktig roll. Efter hand dyker ett spänningsmoment upp; lokalbefolkningen reagerar med misstänksamhet på hans frågor om det förflutna. Någon kör på hans hund och själv blir han nerslagen på stranden. Just när tanken dyker upp att romanen kanske ändå kunde ha kortats en aning intensifieras berättelsen och får ett visionärt drag, samtidigt som huvudpersonen närmar sig mysteriet kring vad som hände med hans farfar.
Daniel Galeras prosa verkar på ett närmast intravenöst sätt; hans språk kopplar in sig på själva mitt blodomlopp. Och vilken oförglömlig skildring har han inte skapat av orten Garopaba, dess hav och omgivande klipplandskap. På sätt och vis har Galera åstadkommit något av det svårast man kan göra i litteraturen – en känsla av svävande tid; som om hans roman saknade början och slut och liksom alltid har funnits där – ja, det är som om författaren hittat sin berättelse på stranden och bara plockat upp den: en perfekt slipad form som vid närmare betraktande aldrig slutar skimra.
