arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Olusten under fernissan


Olusten under fernissan


Sayaka Murata
Hur mår fröken Furukura?
(Konbini ningen, 2016)
Översättning: Vibeke Emond
Lind & Co, 2020

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2020

Omslag Hur mår fröken Furukura

Omslaget till Sayaka Muratas roman Hur mår fröken Furukura? går i blått, gult och rosa, och blommorna på omslaget får åtminstone mina tankar att vandra iväg till körsbärsträdens helande blom i Kungsträdgården. Ni vet, solstrålarna som bryts i bladverket och skapar det där nästan magiska skimret som gör sig så utmärkt på Instagram och andra sociala medier. Det ser trevligt ut, och de bilder som förmedlas visar lyckliga människor i en trivsam miljö. Man får skrapa länge på ytan innan man finner någon svärta. Så är det också med den här romanen. Vid en första anblick ter den sig lika ljuv och skimrande som en dag under träden i Kungsträdgården. Men skenet bedrar.

Murata (född 1979) är en av Japans mest prisade och omtalade författare. Hur mår fröken Furukura? är den första roman av henne som har översatts till ett flertal språk, men fler lär komma.

Furukura är en trettiosexårig kvinna som sedan arton år har jobbat i samma närbutik vid tunnelbanestationen Hiiromachi i Tokyo. Hon är singel och lever ett rutinartat liv där det mesta kretsar kring hennes arbete i närbutiken. Hon har en bokstavsdiagnos (som är uppenbar men inte nämns i boken) som gör att hon saknar empati och har svårt att fungera om ingen säger åt henne vad hon skall göra. Shiraha, en arg yngling med planer på att förändra världen, börjar arbeta i butiken och de två ingår snart en udda kärleksrelation. Berättelsen tuffar på och blir långsamt allt mer absurd. Men det hela är så självklart återberättat genom Furukuras ögon att man köper det med hull och hår. Att hennes pojkvän bor i badkaret är således bara en logisk följd av berättelsens utveckling.

Det som däremot oroar och skapar en känsla av olust och skevhet är Furukuras ordval och de glimtar av hennes tidigare liv som hon sparsamt delar med sig av. I en tillbakablick får vi följa med Furukura till hennes syster som har en nyfödd. Barnet skriker och Furukura tycker att det verkar jobbigt för systern. ”Jag tittade på den lilla kniven som vi hade delat tårtan med och tänkte att det skulle vara mycket enkelt om det bara gällde att få tyst på honom.” Vad gäller ordval är till exempel ”utfodra” och ”foder” återkommande när hon skall beskriva sin och Shirahas matsituation. ”Han får småpengar till dusch och foder”, säger hon i en passage till sin gråtande syster som är på besök. ”Sedan jag började ha Shiraha som ett husdjur där hemma blev det lättare för mig i närbutiken också.”

Att människan egentligen är ett djur är ett bärande tema i berättelsen. Vi är alla djur under ytan, och samhället är lika rått och brutalt som under stenåldern. Vi anpassar oss, förställer oss och reproducerar oss ad infinitum. ”Inget har förändrats i samhällsstrukturen”, säger Shiraha till Furukura. ”Människor som inte bidrar till byn, antingen genom att gifta sig och föda barn eller genom att ge sig ut och jaga och tjäna pengar, är avfällingar.”

Furukura och Shiraha föresätter sig att tillsammans bryta detta mönster. Allt skrivet på en skir och vacker prosa, följsamt och fint översatt av Vibeke Emond. Det är just språket som gör att man så enkelt tar till sig berättelsen och upplever den som rationell fast den i mångt och mycket är både absurd och kafkaesk. Man anpassar sig. Antagligen är Sayaka Muratas avsikt att få läsaren att reflektera över hur långt människan är beredd att gå i sin iver att anpassa sig, att bli en del av byn. Som läsare av den här boken deltar man så att säga aktivt i det projektet. Det är skickligt gjort, om än dolt under en välpolerad fernissa i blått, gult och rosa.

 

NIKLAS JUNKER