Nina Bouraoui
Om lycka
(La vie heureuse, 2002)
Elisabeth Grate bokförlag
Strändernas skönhet
(Beaux rivages, 2016)
Elisabeth Grate bokförlag, 2017
Båda böckerna är översatta av Maria Björkman
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
Hur påverkas författarskap av årens gång, av tillvarons ständiga förskjutningar? Elisabeth Grate bokförlags nionde respektive tionde utgivning av den fransk-algeriska romanförfattaren Nina Bouraoui ger ett bra tillfälle att fundera kring vad som, i Bouraouis fall, hänt på fjorton år. Mellan Om lycka, som kom ut 2002 i Frankrike, och Strändernas skönhet från 2016 öppnas ett gap av skillnader. Karaktärer befinner sig i andra åldrar och situationer, tid och plats är andra, hur texten är ordnad är annorlunda, ja, själva språket är ett annat. Och samtidigt är det två romaner som lika envist undrar: hur känns det att älska och sörja i ett sårigt Europa?
Om lycka skrevs mellan de delvis självbiografiska romanerna Pojkflickan och Dockan Bella. Två älskade romaner som blivit centrala i Sveriges Bouraoui-eufori (vilket inte minst märktes under hennes besök här i juni). En popularitet som vore omöjlig utan Maria Björkmans fantastiska översättningsarbete. Författaren själv tror i en intervju med Lisa Irenius (Svenska Dagbladet 5/5 2017) att det är hennes fokus på exil och sexuell identitet som svenskarna gillar. Med vissa variationer ställer författaren upp sina jag-berättare i Pojkflickan, Dockan Bella och Om lycka i ett våldsamt intersektionellt korsdrag och låter dem slitas hit och dit mellan algerisk och fransk identitet, kvinnlig och manlig könsidentitet, hetero- och homosexualitet, och i en jakt efter det där våldsamma ”något” som fladdrar mellan alla kategorier. Något som älskar, minns, sörjer, drömmer om att skapa och längtar ut ur sina inre fängelser. En längtan som stockar sig fram i typiskt korta repetitiva meningar, ofta pendlande mellan impressionistiska bilder och dramatiska aforismer. I Om lycka skriver Bouraoui exempelvis om vuxenblivandet:
Jag tänker på springandet och åtrån. Någonting händer och varken Céline eller de andra vet om det. Folk känner mig inte längre. Folk kan mig inte längre. Någonting händer inuti min kropp. Det är i blodet. Det är inte huvudet längre. Det är huden som vänds in och ut. Jag är inget barn längre.
Nina Boraoui
Foto: Raphael Devynck-Sauvillers
Så återges berättelsen i en febrig poetisk halvdager. Huvudpersonen Marie är från Zürich, hon är sexton år och allt sliter verkligen i henne. Hon döljer sitt inre inferno med en sval utsida. Det är tidigt 1980-tal. Hon vill bort från Zürich – men vart? Hon förälskar sig i Diane, klassens ”farliga flicka”, lyssnar på tidens sommarplågor medan vänskap kommer och försvinner, liksom killarna: ”Jag träffar en kille, han kysser mig, han smeker mig, han knäpper upp skjortan, jag lämnar honom.” Mot detta poppiga tonårssvall sprider tidens aids-rädsla en apokalyptisk skräck, och Maries vackra moster Carol, som hon avgudar, är döende i cancer.
I takt med en annan fransk-algerisk författares intåg i den svenska litterära världen, Hélène Cixous, har det talats alltmer om kroppens betydelse för feministiskt läsande och skrivande, och att läsa Bourauoi kan onekligen vara fysiskt. Om lyckas tonårsförälskelser, varma sommardagar på Bretagnes gator i kärlekens våndor eller drinkar på skidortens terrass utan föräldrar, ja, känslan av det viktiga ögonblicket återskapas av Bouraoui just genom en slags kroppslig rytm. Andhämtning och puls dirigeras med kommatecken, punkter, ordlängd, och så vidare. Marie ligger intill Diane, och både hennes och läsarens puls stiger, meningarna blir kortare: ”Jag hör snön falla. Jag hör himlen förmörkas. Jag hör blodet bulta.”
Det är ofta underbart att utsätta sig för Om lyckas hetta, att kastas omkring i de korta kapitlens oordnade logik, hit och dit mellan årstiderna, som i ett rusigt töcken. Men det kan bli sentimentalt, och Maries snabba, passionerade monologer om cocktails och dansbanor ligger farligt nära romantisk kitsch. Fast då kommer döden och politiken in i bilden. Hur är det att vara lesbiskt kär och komma ut i en tid av aidsskräck? Hur är det att vara tonåring och tråna efter tidens ideal (80-talets reklamutbud och utseendefixering var antagligen större än någonsin förr) när ens vackra förebild förvrängs i en outhärdlig cancerprocess? När Marie känner hur ”döden tränger in i de levande”, vrids kontrasterna upp, kärleken blir lika påtaglig som döden, alltmer som den franska sommarhettan stegras. Samhällsnärvaron och mörkret gör Om lycka till så mycket mer än en lättsinnig sommarlovsbok.
Strändernas skönhet är en till synes helt annan historia. Den följer på en sekvens av romaner som brutit ny terräng i Bouraouis författarskap. Berättelsernas självbiografiska och poetiska urscener har börjat överges eller antagit en svalare ton. I likhet med Kärlekens geografi från 2009 (2010 på svenska) är Strändernas skönhet en berättelse om ett heterosexuellt par i ett samtida Paris. ”Jag avskydde vår tid, och jag var inte den enda” skriver den kvinnliga berättaren A. vars Paris drabbats av attacken på Charlie Hebdo, och snart ska drabbas av ytterligare en på klubben Bataclan. Romanen skildrar tiden mellan dåden då hennes kille lämnar henne för en annan kvinna. Mitt i hennes lidande och fysiska avmagrande framträder också hur sociala medier kan diktera våra villkor att tänka, älska och sörja på. A. blir besatt av den nya flickvännens blogg som sänder ut hotfulla signaler (som bilder på nakna mördade kvinnor med A:s smeknamn under!). Hon söker upp den nya kvinnan på internet och matar sin svartsjuka fantasi med den självplågande illusion av närhet som internet, i värsta fall, kan ge.
Tiden går och A. återhämtar sig långsamt, hennes förvirrade hjärtesorg styckas upp i reflektioner som till och från får mig att tänka på Lena Andersson eller, säg, Roland Barthes. Först saknar jag Om lyckas poetiska stil, men inser att dessa berättelser kräver sina olika temperament. A:s lugnare, lite distanserade röst är stämd efter en annan slags kärlek, en annan slags sorg och längtan, än den i Om lycka. Tiden har gått. Gemensamt för båda romanernas kvinnliga huvudpersoner är att de lämnar en del av sitt liv, barndom eller vuxen tvåsamhet, för att kastas ut i något okänt. Under de svala utsidorna förbränns de båda av inre eld. Ja, lästa efter varandra förefaller A. vara en inte helt orimlig åldrad Marie. Mogen, mer stabil och mer normativ: ”Jag kände mig själv: efter fyrtio är mysterierna delvis lösta.”
Det som räddar Strändernas skönhets vanliga, eller som A. själv säger – banala – svekhistoria från att faktiskt bli rätt slätstruken är att den lyckas visa hur kärlekssorgen inte bara är allmängiltig i sitt sätt att anropa en människas djupaste ensamhet, utan också politisk. Det som händer i samhället betingar känslornas flöden och uttryck. Kanske kunde Bouaroui ha fått borra ännu djupare i hur världsläget påverkar saker och ting, men den molande oro som boken ger mig stannar kvar, liksom frågorna om hur det verkligen känns att älska och sörja i Europa idag: ”… jag kopplade ihop vår olycka med olyckan sprungen ur attentaten som nyligen begåtts, som var större än vår, och lyckades inte frigöra mitt kärleksöde från det öde som hade drabbat mitt land, jag såg det som en makaber återklang som förebådade nya kval och hörde dödens cymbaler.”
Trots olikheterna är detta två romaner om kärlek. Men utan den mästerliga skildringen av hur moster Carols kropp brutalt bryts ned och hur döden sprider sig in i Maries unga och kåta själ, eller hur Paris himmel förmörkas och gatorna förvirras av terrorismens mystiska svärta, utan dem skulle Om lycka riskera att bli för romantiskt förutsägbar och Strändernas skönhet för ljummen.
Fjorton år har gått och Bouraoui förnyar stil och temperament med varje roman, men fortsätter att ställa kärlek mot katastrof på de mest omskakande sätt. På samma ihärdiga sätt som hon kartlägger de villkor samhället ger oss för att uttrycka sorg och åtrå. I denna Jennsvärta är Nina Bouraoui smärtsamt aktuell.
