Nadeem Aslam
Den förspillda vakan
(The wasted vigil, 2008)
Övers. Ann Björkhem
Bokförlaget Forum, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Den pakistansk-brittiske författaren Nadeem Aslams genombrottsroman Kartor för vilsna älskande, som kom på svenska 2006, utspelar sig i pakistanska invandrarkretsar i England, där Shamas och hans hustru Kaukab hamnat i en namnlös by på landet. Kaukab har svårt att acceptera det sekulariserade engelska samhälle som gör hennes egna barn till främlingar. Hennes islamska skygglappar låser henne i en världsbild som hon delar med dem som vill döda Shamas bror Jugnu och hans älskade Chanda därför att de lever ”i synd”.
Religionen förstör människorna, det är det budskap Nadeem Aslam tycks förmedla, samtidigt som han också kan ge uttryck för en paradoxal, inkännande förståelse för de sociala processer som leder människor som Kaukab in i förnekelse, desperation och grymhet.
I Aslams nya roman, Den förspillda vakan, lysande översatt, liksom den förra, av Ann Björkhem, är scenen förflyttad till Hindukushs berglandskap. Bakgrunden och ramarna är andra. Politik har ersatt religion. Men också politik förstör. Berättelsens centralgestalter representerar tre västerländska nationer – England, Ryssland, Amerika – som alla är delaktiga i förstörelsen av Afghanistan. Aslams roman ger skakande närbilder av detta utdragna kulturmord.
Boken är fylld av färger, bilder, dofter, associationer. Trots att berättarrösten är återhållen och saklig blir framställningen alltmer laddad och komprimerad. Det finns avsnitt jag läser med rädsla för att bränna händerna som vänder sidorna, eller ögonen som följer orden. Historien är sotigt glödande, förfärlig. Och vacker. Det finns en skönhet till och med hos fjärilsminorna som faller över de sovande barnen under flykten mot Pakistan.
Marcus Caldwell, 70-årig engelsk läkare, bor i ett hus vid en sjö intill en nedlagd parfymfabrik nära staden Usha i trakten av Jalalabad. Han är född i Afghanistan, har bott där hela sitt liv och älskar detta land vars vita himmel med en ton av blått Aslam med sin karakteristiska stil kan likna vid ”färgen på hjälplinjerna i ett barns första skrivbok”.
I parfymfabrikens doftande källare vilar ett väldigt Buddha-huvud av sten. Husets väggar är fyllda av hellenistiska målningar som Marcus kletat lera över för att inte talibanerna ska slå sönder dem. Bokhyllornas böcker har spikats upp i taket av Qatrina, hans hustru, läkare även hon, som blev galen sedan talibanerna tvingat henne att skära av makens hand; senare skulle hon möta en fruktansvärd död.
Till Marcus hus kommer Lara, en rysk kvinna, som letar efter sin bror, som kanske dödade Marcus dotter Zameen, vars son är försvunnen. Till huset kommer också David, Marcus vän, som i själva verket är amerikansk CIA-agent. David och Lara inleder ett förhållande. Dunia dyker upp, ung lärarinna från Usha på flykt undan talibanerna. Och Casa, en ung pojke tränad till att bli martyr och självmordsbombare; nu bygger han en indiankanot tillsammans med David och blir i smyg förälskad i Dunia.
Osannolikt? Visst, och varför väljer Nadeem Aslam att se Afghanistan genom ett europeiskt filter? Men efterhand accepterar jag hans gruppbild av denna märkliga vinddrivna storfamilj, en söndertrasad, minerad idyll, präglad av vanmakt. Och av en sorg av mytiska mått, lika gränslös som kärleken: ”om man vecklar upp den i hela dess vidd kan den omsluta hela världen”.
Marcus fyller Davids och Casas kanot med stenar, sänker den i sjön. De kommer inte att behöva den. Han hör explosionerna från Usha, raketer, gevärseld. Och ser framför sig ”händerna som sticker fram ur ruinerna som om de fortfarande försökte få grepp om och hejda det vilda raseriet. Hjältarna från öst och väst massakrerar varandra på Afghanistans dammiga mark.”
