Anita Desai
Sicksackvägen
(The Zigzag Way, 2004)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bakhåll, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Mellan 1980 och 1988 översattes fyra romaner av Anita Desai till svenska. Ett par av dem hör till hennes mest betydande. Sedan dröjde det hela tjugofem år innan någon var beredd att satsa på den berömda indiska författaren igen. Men på senare tid har förlaget Bakhåll publicerat tre översättningar efter varandra. Glädjande nog! Först kom den fascinerande Försvinnandekonstnären, sedan den tragikomiska I säkert förvar, en nyöversättning, och nu fortsätter utgivningen med en roman vars original är från 2004 och där handlingen ovanligt nog inte är förlagd till Indien. Ett ungt amerikanskt forskarpar, Em och Eric, beger sig till Mexiko. Em är en kvinna som vet vad hon vill med sin forskning medan Erics planer är betydligt vagare. Sin tilltänkta avhandling om immigration håller han på att helt släppa taget om. Ändå är det just kring företeelsen immigration som hans tid i Mexiko kommer att kretsa. I sin vilsenhet drivs han av en önskan om att söka sina egna rötter och detta just i Mexiko. För plötsligt har vetskapen om att hans farfar en gång arbetade i silvergruvorna i Mexiko och att hans far faktiskt föddes i landet fått en helt ny innebörd för honom.
Romanen består av fyra delar. En bit in i den första klandrar Eric sig själv ”för att han alltid lät sig styras av dominanta människor som visste vad de ville”. Anita Desai fokuserar i flera av sina böcker på underkastelse under auktoriteter och idoldyrkan. Hon skildrar en man eller kvinna som i en krets av beundrare betraktas som allvetande, vördnadsvärd eller till och med helig. Men till dem som flockas runt denna centralfigur hör inte sällan en ung man som inte riktigt vet vad han ska tro. Skulle den avgudade rentav kunna vara en bluff? I Sicksackvägen är den åldrade Doña Vera berömd och beundrad för sitt forskningscenter där de skygga huichol-indianernas kultur studeras. Den vilsne och tvivlande unge mannens roll spelas här av Eric som av en slump hör talas om Doña Vera. I hopp om att hon ska kunna ge honom upplysningar om silvergruvorna (och därmed spår efter farfadern) beger sig Eric till det avsides belägna forskningscentret. Den snäsiga och nedlåtande gamla damen är dock inte den som vill hjälpa honom. Eric får i stort sett hitta sina ledtrådar bäst han kan.
Romanens andra del handlar också om Eric men gör därtill en oväntad utvikning om Doña Veras livsöde. Om Eric kommit till Mexico för att söka sina rötter har den gamla kvinnan kommit för att dölja de egna. En gång var hon en fattig österrikisk dansös och tillhörde troligen en familj med nazistiska sympatier. Genom att charma en rik mexikan att gifta sig med henne lyckades hon undkomma Europa strax före andra världskrigets utbrott. Men efter romanens andra del försvinner Doña Vera ur handlingen.
I den tredje delen blir i stället Betty, Erics farmor, huvudperson. I början av 1900-talet söker sig många arbetslösa män från Cornwall i England till Mexiko för att arbeta i silvergruvorna där. Den frimodiga och nyfikna Betty följer med Davey, Erics farfar. Paret stannar kvar i Mexiko ända tills revolution och inbördeskrig lägger silvergruvorna i ruiner och tvingar engelsmännen att återvända till England. Mitt i kaoset dör Betty av sviterna efter att ha fött en pojke, Erics blivande far. Davey däremot lyckas lämna Mexiko tillsammans med pojken.
Romanen lägger ett pussel av ofullständiga men fascinerande handlingsskärvor, bitar som inte riktigt passar ihop men som i stället öppnar skeendet åt olika, oväntade håll. Alltmedan centrala personer kommer och går i olika tidsplan tvingas läsaren öppna sig för ett större perspektiv. Tillsammans ger skärvorna en bild av hemlöshet, flykt och – immigration. Personteckningen är imponerande och dessutom håller Anita Desais precisa och lågmälda prosa en stark spänning vid liv. Översättningen förtjänar också beröm.
I det märkliga men gäckande slutkapitlet löper flera viktiga trådar samman. Genom sin envisa upptäcktsresa har Eric utvecklats som människa. Han kan nu stå på egna ben och behöver inte ledas av dominanta människor.
