arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Osannolikt på orimligt vis


Osannolikt på orimligt vis


Federico Axat
En sista utväg
(La última salida, 2016)
Översättning: Maria Nääs
Massolit förlag, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018

 

Omslag En sista utväg

Det är inte ovanligt att en berättelse först förefaller osannolik för att sedan överraska och visa sig vara både möjlig och sann. Vi gillar den twisten, poängen att det osannolika visar sig vara möjligt. Det kan vara en solskenshistoria, eller en story som visar att mycket i livet ändå är troligt.

Precis så signaleras i baksidestexten upplägget till den argentinske författaren Federico Axats roman En sista utväg.

Huvudpersonen Ted McKay har allt: en underbar hustru, två döttrar, ett välbetalt jobb, ett hus i ett välsituerat område. Men efter att ha diagnosticerats med en dödlig hjärntumör sätter Ted en dag pistolen mot tinningen redo att trycka av när det ringer på dörren. Utanför står en ung främling, Justin Lynch, som företräder en organisation. Justin ger Ted ett förslag: att han dödar två män för att sedan bli någon annans måltavla (logiken är att det är lättare för anhöriga att hantera ett mord än ett självmord).

Så långt är jag hyfsat med.

Men efter fyra delar och en epilog – totalt närmare fyrahundra sidor – är jag inte längre med. Inte för att jag känner mig förvirrad av en intrikat och vass story som satt snurr på hjärncellerna, utan förundrad över vad som förmått författaren att konstruera en så osannolik historia. Till viss del ändå förvirrad, för vem kan tycka att det här är en berättelse som går att ta till sig som rimlig?

Ted McKay trycker som ni förstår aldrig av, utan antar förslaget att mörda ett par män för att sedan själv bli mördad och slippa lämna sina nära och kära med ett dåligt eftermäle.

Med litet god vilja försöker jag till en början se En sista utväg som den spänningsroman som utlovas ifrån ett recensionsklipp på bokomslaget: ”En psykologisk thriller som tar dig med på en sjuhelvetes resa.”

Del ett börjar realistiskt och möjligt, om än skruvat. Men när pungråttan dyker upp tänjs gränserna. Men ok, det verkar vara en bild ur en mardröm som Ted har – återkommande ska det visa sig.

Romanens del två varierar temat i del ett, samtidigt som perspektiven förskjuts, barndomsbilder blandas in i leken, och – viktigast – två nya personer förs in i handlingen. Dels doktor Carmichael som konstaterar Teds dödliga hjärntumör, dels och inte minst terapeuten Laura Hill. För Laura berättar Ted om det morbida erbjudande han fått, att kvitta sitt eget liv mot två andra för honom okända mäns liv. Nu fördjupas historien, tänker läsaren.

I tredje delen befinner vi oss på den psykiatriska kliniken Lavander Memorial i Boston (hela romanen utspelar sig överraskande nog i Boston). Storyn blir nu inte bara skruvad utan alltmer osannolik. I den fjärde och sista delen blandas sedan pedantiska återblickar med nutida tillrättalägganden för att reda ut saker och leda fram till epilogen, vars uppgift verkar vara att ge läsaren intrycket av att romanen är vad som på filmspråk brukar heta a true story.

En sista utväg handlar om psykisk ohälsa och förlorad kontroll, men där allt till sist ändå ordnar upp sig till det bästa och det mesta ser ut att kunna bli bra igen.

Vem vill ha en sådan historia?

Jag tror så här: En sista utväg kommer att bli film – ett medium där manuset säkerligen fungerar bättre med kameraåkningar, snabba klipp och dramatiserande filmmusik. Säkert passar romanen också bättre som ljudbok, vilket den med all säkerhet blir eftersom bokförlaget Massolit, som ger ut Federico Axat, ägs av det svenska och internationellt verksamma ljudboksbolaget Storytel – som i sin tur numera äger det stora bokförlaget Norstedts. Kan det vara så att Massolit tänker mer bild och ljud än litteratur? Men det är en annan historia.

 

GERT LUNDSTEDT