Guadalupe Nettel
Kroppen jag föddes i
(El cuerpo en que nací, 2011)
Översättning: Marika Gedin
Natur & Kultur, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
”Mina föräldrar verkade betrakta barndomen som en förberedande period under vilken man måste korrigera alla fabriksfel som man anländer till världen med, och denna uppgift tog de på allvar.”
Ingredienserna finns: en märklig uppväxt, progressiva men neurotiska föräldrar, katastrofala såväl som livsviktiga vänskapsband och ett vitt födelsemärke som täcker huvudpersonens ena pupill. Läkarna kan inte operera bort fläcken och därför får den namnlösa flickan ha en ful lapp för ögat under sin barn- och ungdomstid. Hon utvecklar en känslighet för sådant som utspelar sig i periferin och upplever hela sin tillvaro från ett skevt, ensamt håll.
Det är sjuttiotal i Mexiko City, flickan och hennes bror Lucas går i Montessoriskola där de andra barnen heter till exempel ”Högsta Sovjet”, ”Klitoris” och ”Uma”. Modern, som forskar i filosofi, är auktoritär och självupptagen, kallar sin dotter för ”kackerlackan” eftersom hon har en så dålig hållning. Som av en händelse läser flickan, som tidigt utvecklar en kärlek till litteraturen, Kafkas Förvandlingen och identifierar sig med Gregor Samsa. Fadern är en karismatisk, sagoberättande men oftast frånvarande ex-psykiater och förskingrare. Äktenskapet slås sönder, modern reser till Frankrike och barnen skickas till sin konservativa mormor. Nu ska de leva i ett tyranniskt 1800-talsuniversum där barnbarnen ska kväsas, särskilt flickan.
”Jag hade inte slutat att vara marginaliserad, men utanförskapet var inte längre ett förtryck.” Ju äldre jaget blir trivs hon alltmer med det outsiderskap hon alltid levt i. Dragningen till de asociala, de mobbade och de underliga stiger, hon behöver inte förneka sig lika hårt längre. Vid tolv års ålder (”en ålder då tiden fortfarande går mycket långsamt”) kommer hon att bo med sin mor i Aix-en-Provence, i ett farligt kvarter som heter Les hippocampes. För att överleva lär hon sig slangspråket ”argot”. Skolan är ett kaos med unga mafiosos och brottslingar som har makt även över lärarna. Men hon vet hur man gömmer sig: ”Konsten att låtsas som ingenting är ett av triboliternas bästa vapen.”
Den här romanen vänder mig ryggen gång på gång. Så känns det när jag läst boken. Kroppen jag föddes i (vacker titel) innebär till en början, för mig i alla fall, splittring och förvirring. Det sakliga berättandet är ofta oinspirerat, humorn alltför behärskad, berättarrösten buttert monoton. Bildspråket trött. Vissa meningar är fyrkantigt spända, de når inte in i läsaren. Psykoanalytikern Sazlavski, som romanen igenom lyssnar till berättarflödet, säger ingenting. Vad betyder denna stiltje, är tystnaden från analytikerns sida menlös: en gummivägg? Ju mer jag läser desto mer uppgiven och irriterad blir jag. Därför väntar jag en dag, läser om, nyduschad.
Och vid en andra läsning är boken verkligen bättre. Smärtan som jaget många gånger genomgår blir tyngre. Den dröjande realismen, formsäkerheten framträder tydligt. Integriteten och truligheten stämmer in på det barn som krasst men ändå sympatiskt skildras. Mot slutet av romanen öppnar sig texten, slappnar av och blir tillgänglig. Dr Sazlavski framträder i sitt lugna lyssnande som textens barnmorska, berättelsens tillblivelse sker i hennes mottagningsrum.
Mexikanska Guadalope Nettel, född 1973, har på gråskimrande prosa skrivit en uppväxtskildring som inte har för avsikt att smickra in sig. ”Jag tröstar mig med att all objektivitet är subjektiv.” Kroppen jag föddes i ingår i den autofiktiva genren, en nästan-självbiografi och belönades 2014 med Herraldepriset.
I Karavan nr 4/2010 finns en novell av Nettel översatt, ”På andra sidan persiennen”.
