Pramoedya Ananta Toer
Fotspår
Tredje delen i Burukvartetten
(Jejak Langkah, 1985)
Leopard förlag, 2010
Översättning från nederländska av Per Holmer
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Utöver de två inledande delarna i Pramoedya Ananta Toers Burukvartett – Människornas jord och Ett barn av alla folk – finns nu även tredje delen Fotspår i svensk översättning. Det nittonde seklet tar sin början och den numera vuxne huvudpersonen Minke har antagits som läkarstudent vid den välrenommerade STOVIA-skolan i Batavia (nuvarande Jakarta). Redan då han anländer är han en udda figur vad gäller erfarenhet och bakgrund, men han sätter sig snart i respekt hos medstudenterna.
Härifrån får vi följa Minkes uppgång. Han fortsätter med sitt skrivande och får allt fler inflytelserika vänner, något som inte bara är en fördel. Han tampas återigen med det svåra i uppgiften att företräda de inföddas intelligentia samtidigt som han oavbrutet får sina demokratiska ambitioner ifrågasatta. Han startar i alla fall ett dagblad som snart gått om den övriga pressen i upplaga och som blir ett omistligt forum för de infödda att göra sina röster hörda. Enligt Minkes andra hustru, kinesiskan Mei, behöver folken i Ostasien organisera sig, inte minst för att stävja de imperialistiska processerna i området, och efter hennes alltför tidiga bortgång är det just det som blir hans huvuduppgift. Minke hinner gifta sig ytterligare en gång, denna gång med en prinsessa, innan boken avslutas och mycket mer hinner också hända på det politiska planet.
Men det finns ingen större förtjänst i att alltför detaljerat återge handlingen i Fotspår. Risken finns att man då stjäl själva läsupplevelsen. Det går att säga mycket om Burutexterna och den litteratur de representerar. Ur ett politiskt och historiskt perspektiv är kvartetten en oerhört viktig dokumentation. Från indonesisk horisont ett centralverk. En slags historieskrivning, berättad utifrån en både fiktiv och självbiografiskt formad karaktär. Man får med andra ord en god inblick i skeenden inte alltför ofta skildrade i våra egna historieböcker. Ser man till det mer formmässiga präglas Fotspår och de övriga delarna av ett berättande med traditionella influenser, till viss del som ett resultat av att kvartetten kom till muntligt under Ananta Toers 14 år i fängelse och först senare tecknades ner skriftligt. Det är baserat på händelser och tid. Det är rakt och kronologiskt.
Det råder alltså ingen brist på aktivitet i Fotspår, det händer mycket hela tiden. Men samtidigt kan denna tredje del emellanåt fastna i ett stillastående. Det är samma händelser om och om igen: vackra unga damer som Minke äktar (och i ärlighetens namn en del förlegade kvinnobeskrivningar i allmänhet), nya organisationer, nya holländska maktsträvande män och berättarens lovvärda insatser. Bäst som man tror att historien ska gå vidare tar den ett varv till på ett snarlikt tema. Visserligen har utvecklingen ofta sett ut just så, med framgångar och bakslag, men skildringen av den hade likväl kunnat vara något mindre omständlig. I dessa långdragna partier är det tur att berättaren Minke har sin charm och att han trots framgångar aldrig helt tycks befrias från sin oskuldsfulla naivitet. Mot slutet tar berättelsen dessutom fart igen och en riktig ”cliffhanger” gör att man ser fram emot den fjärde och avslutande delen.
