Dror Mishani
Utsuddade spår
(Tik Ne’edar, 2011)
Översättning: Nils Larsson
Brombergs förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Ett mord. Följt av mödosamt arbete att komma mördaren på spåren, ringa in förövaren och hitta svaret på gåtan bakom brottet. Så ser med breda penseldrag malldeckarens förlopp ut i bok och på film. Inramat av ett persongalleri med poliser som vi vid sidan av utredningsarbetet följer i det privata (vilket tenderar att flyta ihop med polisarbetet). Här finns längtan till men litet utrymme för kärlek, liksom starka drivkrafter och personliga misslyckanden. Och här finns relationen till kollegerna: samhörigheten och konkurrensen, närheten och distansen. Allt blandat till en cocktail där brottet är brännpunkten.
Det stora nöjet med att läsa den israeliske författaren Dror Mishanis deckare Utsuddade spår är att han använder sig av deckargenrens klichéer – vilka det förstås ligger någonting i, annars skulle de inte fungera som klichéer – samtidigt som han varsamt men konsekvent vänder upp och ned på dem. Som i beskrivningen av miljö och stämning på den inledande sidan: ”Klockan var tio över sex på kvällen, och om det hade funnits ett fönster i inspektör Avraham Avrahams tjänsterum skulle han ha sett att det hade börjat mörkna ute.” Som hämtat ur en skrivarmanual för deckarförfattare. Utsuddade spår börjar däremot inte med ett mord utan med ett försvinnande. Mitt emot Avraham ”på andra sidan skrivbordet, satt en mamma. Ännu en mamma.” Tankarna går snarare till ett utvecklingssamtal i skolan än ett förhörsrum hos Tel Avivpolisen.
Och är det ens ett försvinnande? Ofer Sharabi har inte kommit hem direkt efter skolan som han brukar. Det är allt. Huvudpersonen, polisinspektören Avraham, väljer att tro att det inte är ett försvinnande trots att hans polisinstinkt säger honom något annat. Han försöker istället intala både sig själv och Ofers mamma Hanna att det inte finns någon anledning till oro, och drar sitt mantra om varför det saknas detektivromaner på hebreiska (den läsaren håller motbeviset på i sin hand). Jo, för i Israel inträffar vare sig seriemord, kidnappningar eller bestialiska våldtäkter … Dror Mishani trixar och leker med deckargenren och dess schabloner redan i anslaget.
Avraham är 38 år och ensamstående. Blyg och mjuk och kanske just därför, anar läsaren, ensam och mest erfaren på platonisk kärlek. När han en stund senare trött och röksugen lämnar polishuset förebrår han sig ändå för att inte ha dragit igång sökandet efter Ofer Sharabi. Avraham känner att det inte ligger rätt till. Läsaren förstår att Ofers försvinnande kommer att bli ett fall för polisinspektör Avraham.
Dror Mishani både älskar och vill förnya deckargenren, inte revolutionera den. Utsuddade spår är mer komplex och har större ambitioner än att lösa fallet med Ofers försvinnande. Som att den unge Ze’ev Avni förs in i handlingen, engelsklärare och författaren in spe, tidigare granne och privatlärare till den försvunne Ofer. Likt en vampyr biter han sig fast vid Avraham för att få material till den deckare han mitt framför ögonen ser ta form reellt och litterärt. Det blir en kraftmätning mellan Ze’ev och Avraham om manlighet, liv och litteratur.
Jag ska inte gå in på några närmare detaljer med risk att avslöja för mycket, Dror Mishanis kriminalroman har en både intrikat och överraskande handling. Men främst bidrar författaren till att förnya en konservativ litterär genre som excellerar i stereotyper. Även om han själv gör det ibland. Som Avrahams intresse för klassisk musik och att han förälskar sig i en poliskvinna från öst, slovenska Marianka (båda som hämtade från Wallander).
Utsuddade spår visar hursomhelst att även när man tager vad man haver går det att göra något eget av det. Dror Mishani kan säkert vinna både redan frälsta och frälsa nya deckarläsare.
