Yang Zhipeng
Anteckningar från råttans år
(Gengzi shouji, 2020)
Översättning: Finn Hultin
Bokförlaget Wanzhi, 2021
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Yang Zhipengs senaste roman, Anteckningar från råttans år, tar avstamp i Wuhan (coronapandemins epicentrum) i och kring tiden för det virusutbrott som skulle komma att sprida sig över hela världen. I boken får vi följa tre familjer vars öden flätas samman i sökandet efter ett bättre och lyckligare liv i det moderna Kina. De har alla koppling till Wuhan, och det är i tur och ordning en läkarfamiljs, en fattig familjs och en nyrik familjs öden som skildras. Genom läkarfamiljen får vi följa coronautbrottet och dess följder på nära håll, inte minst för att dottern i familjen, Hua Yan, tidigt dör när hon drabbas av viruset i sin kamp för att rädda patienter på sjukhus i Wuhan.
Den inledande delen (boken består av fyra delar) handlar om det starka band som finns mellan fadern och dottern, och kärleken dem emellan. Det blir tyvärr kvalmig, på gränsen till outhärdlig, läsning. I en tillbakablick kramar den nästan vuxna Hua Yan sin pappa med ett ansikte ”som en stigande fullmåne; rent, klart och med en ungdomlig, ljus utstrålning” och fäller följande replik: ”Pappa, jag vill gifta mig med dig i nästa liv”. Som läsare kippar man efter luft och öppnar fönstret på vid gavel för att vädra ut den sockersöta doft som klibbar fast vid en. Så här långt är det en riktigt dålig roman skriven på undermålig prosa, och även om översättningen skaver och gnisslar på sina ställen så misstänker jag att det är originaltextens brister som ligger till grund för avsaknaden av litterär esprit.
Jag är nära att ge upp, men fortsätter läsningen, och se! halvvägs in i romanen händer någonting när Yang Zhipeng tar sig an den nyrike Wang Guan och hans alltigenom kärlekslösa och tomma liv. Han längtar efter en dotter och köper sig rätten att få barn med en av sina anställda, en av döttrarna i den fattiga familj som skildras i boken. Här finns det underlag till en intressant och tankeväckande historia (helt coronabefriad), och Yang Zhipeng utvecklar den med en lyhördhet han inte har visat prov på tidigare. Bokens sista tredjedel läser man utan någon större friktion och med bara en liten önskan om att det övertydliga missionerandet och dikotomin ont/gott kunde dämpas en aning. Understundom blir det smått löjeväckande med alla dessa övertydliga framställningar, som vore läsaren ett barn som mycket tålmodigt måste instrueras i världens orättvisor.
Yang Zhipeng tar i från tårna i den här romanen, och försöker få med allt och lite till. Med pandemin som utgångspunkt vill han, tror jag, skriva den stora romanen om dagens Kina. Ansatsen blir kolossal, och naturligtvis omöjlig att förverkliga. Romanen når inte dit. Den huvudsakliga orsaken till detta är att texten spretar. Yang Zhipeng vill berätta om korruption, han vill berätta om de vansinnigt nyrika, om fattigdom och om klassresor och om svåra val och om naturen som långsamt börjar slå tillbaka mot människans överutnyttjande, och denna vilja att berätta allt gör att ingenting berättas. Fördjupning och utveckling uteblir till förmån för en klichéartad och stereotyp prosa. Jag önskar att Yang Zhipeng hade koncentrerat sig på berättelsen i bokens sista tredjedel, den om den fattiga dottern, Yunmeng, och den i lyx vältrande Wang Guan och deras med tiden allt mer komplexa relation. Här finns rum för både filosofiska och moraliska tankegångar som hade räckt mer än väl till en roman i sig själv.
