Claudia Piñeiro
Torsdagsänkorna
(Las viudas de los jueves, 2005)
Övers. Yvonne Blank
Leopard förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Virginia Guevara är fastighetsmäklare i Altos de la Cascada (Det höga vattenfallet), ett gated community där hon också bor utanför Buenos Aires. Totalt 300 hus och lika många trädgårdar omgivna av ett högt stängsel dolt av olika buskar. Ritat från ett fågelperspektiv av en arkitekt i helikopter.
Virginia är bokens synliga berättarröst. Genom husköpare och inflyttare till Altos Cascada har hon insyn och är skvalleruppdaterad som ingen annan. Det förstår hon värdet av och för noggrant in sina iakttagelser i sin röda skrivbok (kanske researchen till den roman vi läser?). Även Virginias man Ronie är ett vittne, förstår vi. I inledningskapitlet kommer han hem tidigt från den sedvanliga torsdagsträffen med några andra män i området: Tano, Gustavo och Martín. Nervös, rädd och fåordig drar han sig undan med en whisky och stirrar mot grannkåken varifrån han just kommit. Några minuter senare slocknar ljusen. Morgonen därpå hittas Tano och de andra två männen i torsdagsklubben på botten av swimmingpoolen. Döda.
Ond bråd död? Ja. En deckare? Nej. Claudia Piñeiros roman är visserligen en utredning som backar bakåt i tiden och nystar upp vad det var som egentligen hände den där torsdagskvällen i Tano Scaglias hus. Svaret på mordgåtan visar sig inte vara en rykande revolver, utan ska sökas i grundvalarna till ett krackelerat samhällsbygge. Sista kvällen torsdagsklubben träffas är den 27 september 2001. Ett par veckor tidigare har tvillingtornen i New York fallit. Ett par månader senare faller den argentinska ekonomin ihop som ett korthus och även den välbeställda medelklassen hamnar på gatan. Men förskalven i Altos Cascada har börjat långt innan dess.
Genom Virginias ögon dissekerar Claudia Piñeiro livet innanför murarna i Altos de la Cascada. Ett samhälle i samhället, styrt av egna lagar och regler för att ge invånarna skydd och trygghet. Men trots dygnetruntväktare, passerkort, övervakningskameror, tjänstefolk och andra ”trygghetsskapande” bekvämligheter äter sig verkligheten utanför in och stör samlivet och nattsömnen, rundorna på golfbanan och koncentrationen på tennisplanen. Som vanligt är det männen som styr och cash is king. Men flera av dem har inga jobb och trixar sig fram på en allt slakare ekonomisk lina, utan att yppa det för sina fruar som hålls på gott humör med resor och bröstimplantat och en ”business as usual”-attityd.
Fast det är inte männen som är romanens huvudpersoner. Det överlåter Claudia Piñeiro åt kvinnorna. Dels genom Virginias berättarperspektiv, dels genom att låta kapitlen ofta utgå från fruarnas situation. Några av tonårsbarnen får också ge sin bild av livet i Altos Cascada med ännu relativt oförstörda ögon. Sex familjer står i centrum. Gemensamt för dem är en perfekt och lyckad yta utåt. Men inåt gnager oron och rädslan i en tillvaro byggd på lögner, intolerans och ett vi-och-dom-tänkande. De fyrtiotal kapitlen på oftast fyra-fem sidor fungerar som verklighetsutsnitt med inblick under ytan: otrohet, misshandel, alkoholism ...
Livet i ”byn” – och det är en sorts moderniserad inskränkt bymentalitet vi ställs inför – kläs av som i ett Strindbergsdrama. Inte psykologiskt i ruvande dialoger utan i avklarnade vardagsiakttagelser som varieras och bygger upp historien. Utöver några slentrianmässiga stickspår – som sexscenen med den hjälpande och generösa grannen – höjer Claudia Piñeiro successivt temperaturen och fördjupar helheten.
Invånarna i Altos Cascada är allt annat än de vinnare de ser sig som. I en ekonomisk ordning som gjorde Argentina bankrutt 2001, liksom Europa och USA 2008, visar sig invånarna i denna gated community vara lika utbytbara, om än med en viss fördröjning tack vare räntor och besparingar, som de tjänstefolk de anställer och sparkar efter behag. Med den skillnaden att medan protesterna växer på gatorna utanför Altos Cascada vägrar man innanför stängslet att se orättvisorna och försvarar rådande ordning till och med när den hand som föder dem inte längre gör det. Priset för det ljuva paradiset i Altos Cascada är högt och fallet ned på botten av familjen Scaglias bassäng oåterkalleligt.
Claudia Piñeiros roman från 2005 har sålts i över 200 000 exemplar, översatts till femton språk och filmats. Filmen har jag inte sett men efter att ha läst boken går tankarna osökt till filmer som Stepford Wives, Funny Games och La Zona.
I Karavan nr 1/2011 finns en intervju med Claudia Piñeiro gjord av Annakarin Thorburn.
