Helon Habila
Resenärer
(Travellers, 2019)
Översättning: Helena Hansson
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan 2/2022
I Helon Habilas roman är, som titeln antyder, det mesta i rörelse. Människorna i den är på väg, i transit, färdas. Och fastän spelplatserna främst är europeiska städer – Berlin, Basel, London – så aktiveras många andra längs vägen: en ö i Italien, ett flyktingläger i Bulgarien, en strandremsa i Tunisien, Lagos, Lusaka. Resenärer är nämligen en samling berättelser om afrikanska individers försök att skapa sig en mer eller mindre långvarig tillvaro i ett Europa som inte vill ha dem.
Romankaraktärernas livsbanor skiljer sig avsevärt från varandra. Här finns en ung man, romanens huvudperson, som kommit till Berlin med sin amerikanska konstnär till flickvän för att skriva på sin avhandling, här finns en malawisk filmstudent som försummat att förnya sitt student-uppehållstillstånd och nu bor olagligt i en kyrka han ockuperar med några vänner, här finns en libysk läkare som arbetar som dörrvakt och väntar på att återförenas med sin fru, och här finns en ung kvinna som rest för att möta sin brors mördare. Dessa, och en rad andra karaktärer, går in och ut i varandras liv, både genom direkta möten och relationer, och i form av återberättade historier. Vad de sammanflätade ödena har gemensamt är att de visar hur den europeiska kontinenten tycks sträva efter att göra dem till flyktingar, så att den kan spotta ut dem, eller placera dem i interneringsläger. På ett närmast mardrömslikt sätt, och med en logik som verkar hämtad just från drömmen, skildras i ett par av historierna hur försummelse eller otur stänger tillvarons möjligheter så att till slut bara flyktingstatusen återstår. Romanens titel – detta det mest allmängiltiga ord för att vara på resa – får därmed en både allvarlig och grymt ironisk betydelse.
Storheten i Habilas roman ligger inte bara i att han med precision och inlevelse skildrar resenärernas både skilda och likartade erfarenheter. Finkänsligt återger han också de både starka och ömtåliga band som bildas mellan människor i utsatta eller bara aningen vilsna omständigheter: de familjeliknande konstellationer som bygger på, eller förhindras av, närmast omöjliga förhoppningar, känslor av förlust, eller de vänskaps- och solidaritetsrelationer som plötsligt uppstår. Allmängiltiga teman som föräldra-barn-relationer eller utdöende kärlek får en särskild tyngd när de skildras mot den människofientliga bakgrunden.
Resenärer är inte någon kollektivroman i vanlig mening – det finns trots allt en huvudperson – och kanske kan den genom den närmast nätverksliknande strukturen lika gärna ses som en serie sammanhängande noveller. Resultatet är i vilket fall detsamma: en slags sammanställning över afrikanska erfarenheter av migration och europeiska vistelser. Och om Europas bemötande på det tematiska planet skapar en gemensam referenspunkt bidrar också textens utformning på flera sätt till att till kören av berättelser blir jämnstark eftersom romanens olika delar växlar huvudpersoner och berättarperspektiv.
Det är en intrikat konstruerad roman Habila har skrivit, en samtidigt intim, inkännande och bred gestaltning av en nutida flytande transnationell existens. I Helena Hanssons stilsäkra översättning är den en lågmäld och djup njutning att läsa.
