Abi Daré
Flickan som fick en röst
(The Girl with the Louding Voice, 2020)
Översättning: Erik MacQueen
Piratförlaget, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020
Det är Flickan som fick en röst som berättar i Abi Darés debutroman. Adunni, som hon heter, är 14 år genom hela romanen, vilket är lite av ett problem, samtidigt som det språkligt sett skänker den originalitet.
I inledningen av berättelsen blir Adunni bortgift, efter att hennes ”mamma har blivit död”. Adunni är den mycket äldre Morufus tredje hustru och han våldtar henne snart regelbundet. Hon lyckas ta sig därifrån utan ha blivit gravid och hamnar som hembiträde i Lagos hos Big Madam. Hon är inte direkt lyckligare där, även om huset är stort och skiner i marmor och guld. Big Madam slår henne regelbundet, samtidigt som Big Madam i sin tur får stryk av sin patologiskt otrogne man, Big Daddy, som givetvis också försöker tränga sig på Adunni. Men som titeln indikerar så går det till slut ganska bra för henne.
Läsaren märker genast att det är en ung flicka utan vidare utbildning som berättar: ”I morse ropa Papa in mig i vardagsrummet” lyder bokens första mening. Här är det i preteritum, men det är det sällan, då det genomgående berättas i presens; något som ger stilen trovärdighet. I flera intervjuer har Daré berättat hur viktigt det var att ge Adunni ett eget språk. Hon kunde inte använda pidginengelska, eftersom i stort sett alla i Lagos talar det, även de utbildade. Något Abi Daré känner till, uppvuxen som hon är i Lagos med hembiträden i hemmet. Numera bor hon dock utanför London och arbetar inom förlagsverksamheten.
På engelska är boken förvisso mer förförande med Adunnis ”non-standard English”, som Daré kallar det. Men jag tycker att Erik MacQueen har lyckats väl på svenska. Det är annorlunda men det flyter, inte sällan charmigt och övertygande. Adunni hittar ofta på egna uttryck när hennes språk inte räcker till, Lagos kallar hon exempelvis för en ”bullergörande plats”. Hennes vakna intellekt och språkintresse märks i hennes påhittiga språk. Kampen för att komma i besittning av det är ett centralt tema i boken. Samtidigt kan man undra varför Daré inte låter Adunni berätta allt på yoruba, hennes modersmål som hon pratar flytande? Det hade onekligen varit än mer realistiskt och vederhäftigt.
Det finns också frågetecken kring Adunnis karaktär. Hon är smart och nyfiken, vilket poängteras lite väl ofta, och inser betydelsen av att utbilda sig. Ibland beter hon sig som en 14-åring, samtidigt för hon jämbördiga och mogna samtal med Ms Tia, en av Big Madams grannar. Deras vuxna samtal skaver, även om jag inser varför Daré har med Ms Tia; deras samtal ger författarens möjlighet att framhäva romanens budskap.
Ty detta är en politisk och feministisk roman. Det handlar om en fattig flicka från en liten by i Nigeria som erövrar en röst. Hon strävar ständigt efter den utbildning hennes mor lovat henne. Men efter att modern ”har blivit död” blir Adunni, som så många andra flickor i hennes situation, en vara. Fadern säljer henne till en mycket äldre rik man i byn. I Lagos understryks klasskillnaderna genom Adunnis undrande ögon och utsattheten hos en 14-årig flicka i mångmiljonstaden.
Denna bok tycks främst vara skriven för en ung läsekrets i Nigeria, men den borde kunna fungera också i svenska skolor. Jag tror att det är unga läsare som får ut mest av denna uppbyggliga historia – i alla fall framstår den som lite väl didaktisk och förutsägbar för undertecknad. Förutom språkets charm så finns här inget som överraskar, utom kanske hur förutsägbar handlingen är. Det är lite synd, då Adunnis språk är snyggt och hennes lott här i livet sannerligen inte enbart är hennes, något som illustreras av romanens passager ur låtsasboken Landsfakta om Nigeria.
