arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart


Paradisöarnas mörka hemligheter


Omslag Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali


Uzma Aslam Khan
Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali
(The miraculous true history of Nomi Ali, 2019)
Översättning: Ninni Holmqvist
Ordfront förlag, 2021

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022

Omslag Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali

Andamanerna är en ögrupp utkastad i Indiska Oceanen mellan Indien och Burma. Hit har aldrig ”På spåret” varit på väg. Hur skulle de kunna det? Det går inga tåg hit och vad skulle man kunna ställa för frågor om det stället?

Väldigt många, visar det sig.

Tittar man på bilder på nätet tycker man sig se ett paradis på jorden. Stillhet, turkosblått hav, kritvita stränder, vajande palmer. Till och med straffångar har det underbart här, påstod en brittisk politiker under kolonialtiden.

Författaren Uzma Aslam Khan stötte på uttalandet av en slump. Vad var nu detta? Ett fångarnas paradis. Andamanerna hade hon inte ens hört talas om. ”Jag gick till biblioteket för att hitta en bok som jag inte hittade. Jag gick därifrån med en bok som jag visste att jag måste skriva.”

Och nu har boken skrivits och kommit ut. Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali. Titeln låter som något en amerikansk förlagsredaktör hittat på, men den är säkerligen noga vald. För denna historia, som utspelar sig från mitten av 1930-talet till andra världskrigets slut är förvisso fantasieggande och färgrik, men den är också sann och det är det inte minst viktiga.

Den mest kända byggnaden på Södra Andamanön, numera en attraktion för de få turister som kommer, är det stora fängelset – Cellular Jail. De värsta banditerna ville britterna skicka hit, för härifrån kunde ingen rymma. Men efter det stora upproret 1857 blev det huvudsakligen insurgenter (som det heter på vår tids amerikansk-svenska) som fyllde cellerna. Och nu på 1930-talet kommer nya laster med fångar eftersom britterna tror att de kan rädda sitt välde med massfängslanden.

Haider Ali heter en frigiven fånge som blivit bofast och bildat familj, en av många, och han står inte ut med att människor samlas vid hamnen för att stirra på de nya människolaster som anländer. Hans två barn är säkert också där, dottern Nomi och sonen Zee, fast de inte borde.

En av de inskeppade är 218 F. En ung flicka från Lahore som anslutit sig till det väpnade motståndet och begått ett våldsamt dåd. Hon vet vad hon har gjort och varför och förstår att hon inte har någon nåd att vänta. När hon kommer fram och dörren låses av en hemsk man med en metallskodd bambustav i handen har hon hela tiden en medfånges, en gammal kvinnas, entoniga sång i huvudet, na ro puttar, sajna, gråt inte lilla barn. Men här finns ingen tröst. Här hörs bara ljudet av handbojor mot gallren och fångkörens recitativ: inquilab zindabad, inquilab zindabad, leve revolutionen.

Hon kommer aldrig att lämna öarna, hon kommer aldrig att få tillbaka sitt namn, hon kommer aldrig att få de brev som skickas från släktingar och vänner, eftersom fängelsechefen mr Howard har sin egen tolkning av den humana behandling av fångarna som den brittiska pressen rapporterar om, och som därför inte delar ut breven.

Zee och Nomi och deras kompis burmesen Aye är vid sidan av fånge 218 F huvudpersoner i romanen. Kring dem och deras familjer spinns ett nät av relationer som sträcker sig ut över öarna och innefattar fångar och frigivna fångar, fångvaktare, ursprungsbefolkning, inflyttade indier och burmeser, och förstås kolonialadministratörer.

De tre skapar sitt eget barndomens och tonårens paradis, men under ständigt hot, ett hot som tilltar när kriget kommer och japanerna intar öarna. ”Vi är asiater som ni”, säger japanerna. Och det blir också på Andamanerna som den indiska fanan hissas för första gången på befriat område. Men japanernas tolkning av friheten visar sig vara att fritt få plundra de fattiga öborna. Den femtonårige Zee står inte ut med orättvisan. Han skrämmer japanerna genom att avlossa ett löst skott, samtidigt som Nomis höna Priya inte låter låter sig fångas utan rusar runt mellan soldaternas ben.

Men ingenting är farligare än att få soldater att framstå som löjliga. Haider Ali förstår att han måste gömma Zee så att han aldrig kan hittas. Men ön har tusen ögon och härifrån kan man som sagt inte fly.

När man läser Uzma Aslam Khans vackra, grymma bok tänker man ibland på vilken fantastisk film detta skulle bli. Paradiset som rymmer ett helvete. Men någon film blir det säkert aldrig, vi får nöja oss med boken och det är vid närmare eftertanke tillräckligt. Så läs och begrunda detta!

JAN-ERIK PETTERSSON

Senaste numret

Indienexpressen
Regular price
80 kr

Indienexpressen

Karavan

Unit price per