Salim Bachi
Döda dem alla
(Tuez-les tous, 2006)
Övers. Christer Olsson
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Han vet att han mycket snart ska bli berömd i hela världen och att det här är den allra sista natten på jorden för hans del. Nästa dag ska han stiga upp i himlen i en Boeing 767 och styra rakt in mot de två högmodigaste tornen i världen.
Det är han som är Piloten. Utan honom kan det inte bli någonting av.
Om 11 september 2001 har det skrivits hur många böcker som helst. Salim Bachis Döda dem alla är kanske den tunnaste av dem men säkerligen en av de tyngst vägande.
Vi föreställer oss att den som genomför en religiöst motiverad självmordsattack är enkelspårig, fanatiskt troende och övertygad om att han förvarar en expressbiljett till himlen i sin ficka. Men sådan är inte huvudpersonen i Bachis roman. Han är intellektuell och kritisk, en man som försöker tro men inte riktigt lyckas. Som dessutom anar att han efteråt kommer att fördömas av både Gud och människor.
Hans osäkerhet och kamp med sig själv har organisationen bakom dådet ingenting emot. För dessa män är den alltför troende inte användbar. De föredrar en desperat och förtvivlad tvivlare.
Bachi skildrar Pilotens sista natt i Portland som en helvetesvandring. Tankarna mal och mal. Hans huvud är ett postmodernistiskt kaos av minnen och känslor och citat från Koranen, Shakespeare och Tusen och en natt. Han försöker stänga av allt genom att gå ut på nattklubb, dansa och dricka champagne. Den helvetiska musiken dunkar och laserljuset flimrar. Med sitt MasterCard förvandlas han till ett av rikemansbarnen. I morgon ska deras likar dö, och han också, men det är det ingen som vet, bara han.
Han tar med sig en flicka till hotellet och upptäcker att han känner ömhet för henne, men det ändrar ingenting. Tre gånger är det nära att Händelsen inte blir av, när han överfalls av ett hotfullt gäng, grips av polisen och drogad håller på att drunkna i hotellets badkar. Tre frestelser att slippa undan, men Guds finger ingriper och för honom vidare på den utstakade vägen.
Mest tänker han på tiden i Paris då han både studerade och forskade och hade en framtid. Men hans älskade ville inte ha deras barn och efter det stod han inte längre ut med de trakasserier som man måste stå ut med om man är nordafrikan i Paris. Efter det var allt ett svart hål som bara kunde fyllas genom en stor revansch.
I Afghanistan får han sin träning. Fast egentligen tycker han att höjdarna i organisationen, inklusive den store ledaren, Saudiern, är skitstövlar hela bunten. Han kastar Koranens ord i ansiktet på dem: Om någon dödar en människa, som inte har dödat någon eller försökt att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han har dödat hela människosläktet. Men de ser bort och säger att i det här fallet kommer Gud att vara förstående.
De vet ju ändå att han är en sådan som kommer att stå fast och fullfölja.
Det mesta har redan beskrivits när det gäller 11 september, men denna hemska, klaustrofobiska romanfantasi är, tror jag, en av de böcker om händelsen som kommer att överleva och läsas också om femtio år.
