Eka Kurniawan
Skönhet är ett sår
(Cantik Itu Luka, 2002)
Översättning: Stefan Danerek
Nilsson förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018
Den indonesiske författaren Eka Kurniawan romandebuterade 2002 med Skönhet är ett sår, som nu publiceras på svenska. Hans litterära genombrott kom dock först 2015 med den engelska översättningen av just detta verk, vilket inte bara har belönats med internationella priser utan också väckt större intresse för författarskapet i hemlandet. Kurniawan är född 1975 och uppvuxen på västra Java. Förutom romaner har han även skrivit noveller, essäer, filmmanuskript och en serieroman.
Kurniawan går i den magisk-realistiska traditionens fotspår, vilket inte minst blir tydligt i inledningen av Skönhet är ett sår där huvudpersonen Dewi Ayu – känd som den fiktiva staden Halimundas vackraste hora och död sedan tjugoett år tillbaka – reser sig ur sin grav. Under hennes frånvaro har stora förändringar skett, både i landet och i hennes familj, och nu vill hon ställa saker till rätta.
På insidan av pärmen har förlaget samlat en handfull internationella utlåtanden om Skönhet är ett sår. De unisona hyllningarna bidrar givetvis till att mina förväntningar på Kurniawan är hyfsat höga – jag ska snart bli besviken.
Till exempel har romanen i Le Monde beskrivits som ”originell och mäktig”.
Efter att bara ha läst några få sidor tänker jag att det visserligen är originellt att Devi Ayus nyfödda flicka liknas vid en klump skit – ”svart över hela kroppen som att den bränts levande” – och att skriva att hennes näsa liknar ett eluttag och munnen inkastet på en spargris. Däremot känner jag fort att det inte är lika mäktigt att låta henne och romanens övriga kvinnliga karaktärer sakna djup och reduceras till sina yttre kvalitéer. Till skillnad från den nyfödda beskrivs de andra kvinnorna som vackra – den ena mer gudinnelik än den andra.
Redan som barn väcker flickornas blänkande hår, mjuka vaxdocksansikten och lysande kroppar manligt begär. En flicka som våldtas på en skoltoalett beskrivs som ”barnslig och oskuldsfull”. ”Den mjuka huden på hennes vader och lår, som bara kunde tillhöra en nymf, och hennes vackra urringning som man bara ser på en sextonårig flicka” är ”en giftig provokation” var hon än befinner sig.
På andra sidan spektrumet är männen främst summan av sina lustar. Vid sidan om pedofilin förekommer tidelag, nekrofili, incest och utdragna våldtäktsscener i romanen.
Trots en lättsam ton och humoristiska ansatser – eller kanske just beroende på den lättsamma tonen och de humoristiska ansatserna – är Skönhet är ett sår plågsam läsning. Från början till slut, då berättelsen aldrig problematiserar det brutala kvinnovåldet.
Ett exempel: en hemlös, psykiskt sjuk kvinna gruppvåldtas av fem män. Hon räddas av en charmig casanovatyp som bär hennes tilltygade kropp hem till sig. När kvinnan vaknar upp ur medvetslösheten är hon inte bara helt oberörd av det som hänt utan också full av lust och kastar sig över sin räddare.
Ett annat exempel: efter att ha tvingats ingå äktenskap med sin våldtäktsman försöker en kvinna med alla medel undvika att historien upprepar sig. Slutligen lyckas han överlista henne, binda fast henne i sängen och förgripa sig på henne. Inte bara en gång, utan i dagar och i veckor: ”Sedan hade han samlag med henne igen och tvättade henne ren igen, och så höll han på.” (min kursivering)
Förstå mig rätt: jag är inte främmande för ”moraliskt förkastlig” eller ”fasansfull” litteratur, så länge den präglas av intressanta ansatser och gott hantverk. Exempelvis lyckas Gabrielle Wittkop i Nekrofilen från 1972 på ett icke-fördömande och fördömligt sätt skildra en ung mans sexuella möten med döden. Med sitt stillsamma tempo och känslosamma språk lyckas romanen utmana läsarens föreställningar om såväl den döda kroppen som kärleken. Tyvärr saknar Kurniawans roman Nekrofilens språkliga charm. Läsningen är istället rätt tråkig – trots försöken att chockera.
Däremot är romanen kunnigt översatt, och rent formmässigt är den skickligt sammanhållen, trots överflödet av röster. Smidigt väver Kurniawan samman vardagliga händelser med lokala myter och legender. I fonden finns dessutom Indonesiens omvälvande historia, med kolonialism och förtryck, inbördeskrig och revolutioner, statskupper och massakrer.
