Pepetela
Bunda och amerikanens död
(Jaime Bunda e a morte do americano, 2003)
Översättning: Gunilla Winberg
Panta Rei förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2016
Pepetela (pseudonym för Artur Pestana dos Santos) anses allmänt vara en av de viktigaste författarna inom den portugisiskspråkiga afrikanska litteraturen; hans verk har översatts till minst 13 olika språk och han har erhållit flera utmärkelser, bland andra det mycket prestigefyllda Camões-priset 1997. Tyvärr är detta litet svårt att förstå, när man läser Bunda och amerikanens död och dess förelöpare Bunda – en baktung agent. Man kan fråga sig varför förlaget Panta Rei valt att låta översätta just dessa romaner ur det ganska omfattande författarskapet.
Men låt oss börja från början. En amerikansk ingenjör hittas död i Benguela, Angolas näst största stad. Omständigheterna kring dödsfallet är oklara, och den amerikanska ambassaden pressar den lokala polisen till det yttersta för att få fram en lösning på mysteriet – kan det vara fråga om ett terrorbrott? I detta läge tillkallas en av säkerhetspolisens mest framgångsrika agenter för att utreda fallet. Han heter Bunda. Jaime Bunda (varje likhet med namnet ”James Bond” är givetvis helt tillfällig och oavsiktlig). Hans främsta kännemärke är hans enorma bakdel (det portugisiska ordet ”bunda” betyder för övrigt just ”rumpa”), och hans personliga egenskaper är inte uteslutande av det mest tilltalande slaget – han kan vara dryg och arrogant, och är dessutom utrustad med ett manligt ego som är nästan fetare än han själv och som utmanas av den attraktiva afrikan-amerikanska FBI-agenten Shirley, som sänts till Benguela för att följa utredningen på nära håll.
Vad är då detta? En kriminalroman? En satir? Både-och? Varken-eller? Svårt att säga, eftersom romanen inte riktigt levererar vad man normalt förväntar sig av vare sig en spänningsroman eller en satir. Intrigen i denna alldeles för långa text släpar sig fram i samma tempo som den som tvingas vada i lervälling, och är rik på longörer, framförallt i form av detaljrikt återgivna bilfärder och måltider, som inte för handlingen ett tuppfjät framåt. Satiren, mestadels över amerikansk neokolonialism och inhemska makthierarkier, träffar i enstaka fall målet, men är för det mesta lika tung i gumpen som romanens huvudperson.
Därtill kommer de meta-litterära inslagen! Sådana kan man ju inte klara sig utan i en roman som vill vara modern! Titt som tätt får vi möta en mycket påträngande berättare, som i oändlighet kommenterar sitt eget och andras berättande och som, mångordigt och övertydligt, förklarar för oss vad som redan framgått av själva berättelsen.
Finns här då åtminstone några rent språkliga/stilistiska glädjeämnen att söka estetisk njutning i? Tyvärr – romanen är full av långa, tunga, otympliga och omständliga meningar, som dessutom ibland trasslar in sig i sig själva så att läsaren måste uppbåda all sin energi för att finna vägen ut ur labyrinten. Om detta irriterande särdrag beror på originaltexten eller översättningen vill jag låta vara osagt. Helt klart är emellertid att översättningen hade mått väl av en betydligt grundligare korrekturläsning än vad som tycks ha varit fallet. Här vimlar av skrivfel, inkonsekvenser (heter den tålamodsprövande journalisten, som då och då dyker upp i handlingen, Charlô eller Charlôt?), syftningsfel och meningsbyggnadsfel. Värst av allt är ändå den fullständigt rosenrasande kommateringen! Det förefaller nästan som om någon samlat romanens alla kommatecken (och de är påfallande många!) i en liten ask, skakat om den grundligt och därefter slumpmässigt stjälpt ut dess innehåll över boksidorna. Resultatet blir förstås en ryckig och sönderhackad läsning.
Det är alltid roligt att kunna rekommendera en bok till Karavans läsare. I detta fall måste mitt råd dock bli följande: Slösa inte tid och pengar på denna trögflytande spiksoppa! Läs istället Pepetelas Hunden i Luanda! Har ni redan läst den, så läs den en gång till! Där får ni möta en Pepetela i absolut toppform.
