Anita Desai
I säkert förvar
(In Custody, 1984)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bakhåll, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2014
Deven Sharma är lärare i hindi på ett college i den gråa, evigt dammiga hålan Mirpore några mil utanför Delhi. Mest av allt känner han sig själv som ”en bortkastad möglig brödkant”. Den illa betalda tjänsten upprätthåller han av nödtvång, egentligen är det poet han är, eller vill vara. En poet på urdu. Fast vem skriver på urdu numera? Ett språk som efter Indiens delning flyttat över gränsen till Pakistan och vars en gång så ärofulla tradition hålls vid liv av några få entusiaster och några små tidskrifter.
En av dessa drivs av Devens ungdomsvän, Murad, som en dag oanmäld dyker upp i Mirpore och kastar fram ett förslag. Deven ska för tidskriften intervjua Nur Shahjehanabadi, den enda legend inom urdupoesin som ännu lever och verkar i Indien. Tanken, som först förefaller helt omöjlig – varför skulle den store Nur vilja träffa en nolla som Deven? – slår ändå rot och blir i hans fantasi till en öppning ut ur det fängelse han upplever att han befinner sig i.
Deven hittar Nur i gamla Delhi, där en gång de muslimska patricier som bar upp urdukulturen bodde, men som nu är mest en slum. Han blir nätt och jämnt insläppt men hinner i alla fall öppna ett trevande samtal när en märklig scenförändring äger rum. Det dyker upp massor av folk som från ingenstans, tydligen beundrare till Nur; mat och dryck trollas fram, det pratas och sjungs. Deven får inte en syl i vädret, men Nur deltar förvånande nog i det hela. Så, när backanalen nått sin höjdpunkt, flyr huvudpersonen plötsligt ut ur rummet. Deven känner att han måste följa efter och hittar Nur i ännu en bisarr situation, liggande på golvet, vridande sig i magsmärtor medan hans hustru skäller honom för ynklighet och superi och ovilja att arbeta.
Deven återvänder hem, han inser att han måste avsäga sig uppdraget, men det visar sig lättare sagt än gjort. För tydligen har Nur uppfattat att Deven är en äkta poesiälskare och inte en av de vanliga parasiterna och han låter genom Murad förstå att han vill ha honom som sin sekreterare, att han skulle kunna berätta sitt livs historia för honom och även offentliggöra hittills opublicerade dikter. För den manipulative Murad är detta en stor sak och en lärarkollega till Deven blir också såld på idén och plötsligt är hela skolan medintressent i projektet. Den arme Deven görs till ansvarig för alltihop och pressas att ta beslut som han förstår att han kommer att få ångra, inte minst med tanke på förhållandena i Nurs hem. Deven inser att han är mer fånge än nånsin, fasthållen både av Nurs odödliga poesi och av hans outhärdliga privatliv – och att allt drar mot kollaps.
Anita Desai är en grand old lady inom den indiska litteraturen på engelska. Hon är också en av de få indiska författare som ganska tidigt gavs ut på svenska. I säkert förvar finns i en tidigare svensk översättning från 1985 under titeln Hedersuppdraget. Boken nominerades till Bookerpriset, har filmats och är en av hennes mest uppskattade romaner – och man förstår lätt varför. Det är en både lättläst och mångbottnad komedi om en liten och ängslig man som älskar poesi, och om ett fint och hedrande uppdrag som, på ett mycket indiskt vis, blir oändligt komplicerat. Om hur den ende som vill väl blir den som får skulden för allt. En sorglig historia, men ändå med ett hopp glimmande på botten av förtvivlans brunn.
