Khaled Alesmael
En port till havet: Brev från arabiska bögar
(Bab al-bahr, 2020)
Översättning: Anna Jansson
Leopard förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Om homosexualiteten är ett tabu i dagens muslimska värld, har fenomenet å andra sidan en lång tradition i dess litteratur. Under Abu Nuwas tid, slutet av 700- och början av 800-talet enligt västerländsk tideräkning, kunde man både leva ut och skriva hur öppet som helst om olika slags sex, och man kunde också överskrida könsgränserna. ”Om Gud en gång förlåter måste det ju finnas något att förlåta”, konstaterade diktaren.
När jag läser En port till havet: Brev från arabiska bögar av Khaled Alesmael tänker jag att den här latenta traditionen kanske är orsaken till att boken är så fri från meningslösa skamkänslor. De homosexuella män som i tur och ordning berättar sin historia för den journalist vid namn Khaled som är ramberättelsens jag, har alla varit förföljda men verkar i hög grad acceptera sig själva.
Boken är uppbyggd på det sätt som alltid har kännetecknat den arabiska berättarkonsten, associativt, genom novelliknande texter som övergår i varandra. Brevskrivarna kommer från olika arabländer, en del har varit med om krigen i Syrien och Irak. Vissa har så småningom tagit sig till Europa, där de är fria att vara sig själva men i övrigt ofta har det besvärligt.
När jag skrev att brevskrivarna har ”accepterat sig själva”, menade jag att de inte alls identifierar sig med den religiösa och nationalistiska maktens mansideal. De är som unga öppna för kärlek och de är känsliga; bekymret är att vuxna homosexuella män beter sig lika manschauvinistiskt mot dem som vissa heteromän mot sina hustrur. Pojkarna det handlar om befinner sig i vissa fall på gränsen till att lämna barndomen.
Barada (hans pseudonym kommer från floden som rinner rakt genom Damaskus) blir i och med att hans syster gifter sig älskare åt hennes man. Maken är av den stränga, religiösa och skäggiga typ som i boken ofta förekommer i den här rollen. (Det är ofta just de männen de unga pojkarna åtrår allra mest.) Han har ett bra alibi för umgänget genom att han övertygar syskonens far om att pojken behöver få lära sig om ”sex inom islam”. En orsak till att Barada stannar kvar till det kaotiska slutet är att svågern utpressar honom. Om han inte vill ha honom längre behöver mannen en hustru till, något som Barada inte vill utsätta sin syster för.
Jamal råkar ut för hot och upprepade våldtäkter begångna av fiskare, som får honom att känna sig som en ”dum fisk”, som inte ens kan simma. Lusten finns, åtminstone i början, samtidigt som situationen där den levs ut är mardrömslik på grund av att den åtrådde inte gör något på Jamals egna villkor.
Flera av pojkarna tycker redan som små om att klä sig som kvinnor. Semiramis tycker om att ha ett lakan runt sig, ”som en brudklänning”. Samtidigt älskar bokens ”bögar” sina manliga organ; de vill inte vara kvinnor, de vill kunna vara som kvinnor. Matar, som ger namn åt den avslutande berättelsen, våndas inför omskärelsen som sker ovanligt sent i hans liv. Natten innan ritar han upp formen på sin snopp med hjälp av känseln, för att resten av livet minnas den. Som vuxen har han lyckan att gifta sig med en kvinna som blir hans bästa vän, och med vilken han får förverkliga alla spännande genusöverskridande fantasier som finns. Den här hemliga maskeraden är mitt favoritavsnitt i boken.
En port till havet är en både sorglig, varm och rolig bok. Som kulturellt dokument är den också intressant, även om jag inte är säker på att man i det avseendet ska ta allt för bokstavligt. Det gäller exempelvis den sedvänja i en viss syrisk trakt som omnämns, och som går ut på att männen efter en pojkes omskärelse äter upp förhuden.
Översättningen av Anna Jansson har ett naturligt och bra tonfall, men skulle ha mått bra av ännu en genomläsning.
