Abbas Khider
Brevet till Auberginerepubliken
(Brief in die Auberginenrepublik, 2013)
Översättning: Ingrid Viktoria Kampås
Thorén & Lindskog, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
Omslaget till Abbas Khiders roman Brevet till Auberginerepubliken är mörkt, både dystert och förvirrande för blicken som söker något konkret att urskilja. Det här speglar väl en sida av boken. Det handlar om exil, i bakgrunden finns krig, fängelser och tortyr.
Vad omslaget inte visar är att det också är en rolig och spännande bok. Det blir möjligt genom att romanen endast korta stunder fokuserar på de förfärande scenerna i sig.
Författaren är född 1973 i Bagdad, bor numera i Tyskland och skriver på tyska. Det här är hans andra roman som utkommer på svenska, efter succén med Presidentens apelsiner (2016), som är halvt självbiografisk och bygger på det Khider såg och upplevde under sin tid i Saddam Husseins fängelser.
Den här nya och korta men mångbottnade romanen, som utgör en fristående fortsättning på fängelseberättelsen, tar sin början i Benghazi i Libyen. Där ska byggnadsarbetaren Salim al-Kateb försöka smuggla ett brev han har arbetat på i flera år till sin kvinna Samia Michael som han tror (utan att i praktiken veta något om det) är kvar i Bagdad, i den jättelika slumdelen Saddam City, där han senast såg henne. Samia är kristen kurd, vilket är en orsak till att hon bor där. Vad Salim vill berätta är att han inte har glömt henne och inte har lämnat henne för att han ville det.
Året är 1999. Saddam är fortfarande ledaren som beundras av araber i andra länder för att han har stått emot amerikanerna. De hatar sina egna diktatorer men ser hans ansikte i månen. Irakierna själva har sett hur det amerikanerna kallade ”Operation Ökenstorm” och Saddam kallade ”Alla fältslags moder” har visat sig vara ”alla nederlags moder” för deras land.
Transporterandet av brevet involverar många personer som livnär sig ganska bra på det. Direkt illegal och farlig blir verksamheten först när man når Irak, via Jordanien. I Irak där alla, som det sägs, är livrädda för ordet ”säkerhet”, innebär det att bli ertappad med ett insmugglat brev att man försvinner för alltid, fram till domedagen.
I tur och ordning får läsaren följa länkarna i den transporterande kedjan. Från chaufförer och posttjänstemän till en högt uppsatt irakisk militär vid namn Ahmed Kader som av Saddam har blivit utsedd till chef för en nygrundad myndighet som kallas Brevkontrollen eller Ahmed-Vargen-projektet. Verksamheten är småsint och den stolthet Kader visar över uppgiften får den att framstå som extra löjeväckande. Vad Kader inte har räknat med är att hans hustru Miriam al-Sadwun, som han önskar ska bete sig som en lika lydig docka i förhållande till honom som han är i förhållande till Saddam, i smyg brukar gå igenom hans papper. Det sista kapitlet är hennes, där hon ger sig ut på ett kort men svindlande äventyr.
Det genialiska med författaren är att han förenar det viktiga, tragiska och skrämmande verklighetsinnehåll han vill förmedla med det bästa i den arabiska berättartraditionen. Sättet på vilket Khider låter berättarna i tur och ordning ta över ordet av varandra påminner mig om min älsklingsbok Tusen och en natt. De magiska orden gör allting möjligt: Det berättas, men Allah är den som vet. Allt kan vara ännu hemskare än man tror, men det kan också vara bättre. Och framförallt går det alltid att vara lycklig i berättandet.
Det här är en godhjärtad bok, utan att alls vara troskyldig. Den visar människor som de är, hur de anpassar sig till absurda förhållanden och hur det i alla situationer på ett eller annat sätt uppstår en borgerlighet. Eftersom det som förenar alla människor är att de vill ha en villa vid Tigris. Perspektivet innehåller en förståelse även för de personer som verkställer förtrycket, som Kader som redan som barn av sin far tvingades att älska Saddam. Alla får föra sin talan i jagform, och i inget fall gör författaren misstaget att karikera dem inifrån.
