Vanessa Barbara
Salladsnätter
(Noites de alface, 2013)
Översättning: Hans Berggren
Natur & Kultur, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 3 2014
Åldrandet som tema i svensk litteratur är inget uttjatat ämne, att få ålderskrämpor är överlag något vi svenskar undviker att prata om. Om ålderdom skrivs det vanligtvis i memoarform, det blir liksom lättare att uthärda åldrandet utifrån ett rikt och spännande liv med ljuset riktat mot ungdomsåren. Ensamhet däremot är stapelvara alltifrån Strindbergs Ensam till samtidsromaner om unga människor med en känsla av bristande delaktighet.
Romaner med både åldrande och ensamhet som litterära teman hör definitivt till undantagen. Därför blir jag nyfiken på brasilianska författarinnan Vanessa Barbaras första roman på svenska, Salladsnätter. Bara 32 år gammal sticker hon ut genom att väva sin historia kring just åldrande och ensamhet. Så här presenteras romanens huvudpersoner:
Ada åldrades med Otto och med tiden gick det nästan inte att skilja mellan deras röster, skratt eller sätt att gå. Ada hade kortklippt hår, var mager och tyckte om blomkål. Otto hade kortklippt hår, var mager och tyckte om blomkål. De gick jämt omkring i korridorerna och bar ut soporna tillsammans. Ada skötte hushållet i alla dess detaljer och gjorde det mesta av arbetet medan Otto följde henne med historier utan poäng. De var goda vänner, så Adas död efterlämnade en tystnad i korridorerna i det gula huset.
Att Vanessa Barbara dessutom skriver om dessa teman ur ett brasilianskt perspektiv väcker min nyfikenhet än mer. För det är väl så (?) att man i Brasilien åldras ”mjukare” än här, omgiven av nära och kära, familj och vänner (vinster i välfärden diskuteras väl knappast i Brasilien där utbyggd välfärd saknas och man får förlita sig på just ”nära och kära”).
Huvudpersonen i Salladsnätter, Otto är verkligen ensam efter att hans livskamrat Ada gått bort. I fem decennier har de bott i ett gult hus i en liten stad uppflugen på en bergssluttning. När Otto och Ada gifte sig beslöt de sig för att vare sig skaffa barn eller något keldjur. Under alla år de levde ihop lagade de mat, lade pussel och var tillsammans i trädgården, löste korsord och läste kokböcker. Spelade pingis på helgerna. Fast med grannarna var det Ada som höll kontakten och umgicks. Otto saknar Adas sociala kompetens. Nu är han själv kvar, och ensamheten och isoleringen han hamnar i beror framför allt på honom själv. När Ada dör faller allt samman. Otto blir sittande i matsalen och betraktar tigande, med en filt över knäna, dagarnas gång.
Men lika litet som livet är vad det en gång varit när Otto blir ensam, lika litet visar sig Vanessa Barbaras bok handla om ensamhet och åldrande. Istället presenteras Ottos grannar i egna kapitel – där Ottos minnen av Ada visserligen vävs in i de skissartade livshistorierna om hans närboendes drömmar och tillkortkommanden. Här finns apoteksbiträdet Nico som förser alla med medicin och fantiserar om att simma över Engelska kanalen, brevbäraren Aníbal som sjungande delar ut posten tills han en dag försvinner, Iolanda som älskar att dansa och ägnar mycket tid åt att torka håret, den gamle japanske soldaten Taniguchi från andra världskriget som rasar mot allt och alla och har svårt att hålla isär vad som var och vad som är ...
Tyvärr blir det inte mer än tokiga personer och situationer av det färgstarka ”persongalleri och en stor portion skruvad humor” som utlovas. Här finns en rad bra uppslag till skrönor och porträtt – där Adas vålnad sveper fram och ekar genom allt det skruvade – men någon väv vävs inte av alla excentriska personer och aparta historier, någon roman större än de enskilda delarna blir det inte. Istället faller berättelsen sönder av historier staplade på varandra. Till slut ekar Salladsnätter lika tom som det ekar i Ottos liv utan Ada.
