Agustina Bazterrica
Utsökt kadaver
(Cadáver exquisito, 2017)
Översättning: Lina Wolff
Bokförlaget Faethon, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2022
Jonathan Swift, den irländske författaren och kyrkomannen, är känd för att ha skrivit Gullivers resor; en bok för barn tror många. Det är det nu inte, snarare en social satir för vuxna. I en annan skrift av Swift, Ett anspråkslöst förslag, har barnen däremot en mycket tydlig roll. Att bli mat. Om de fattiga och hungrande irländarna sålde sina barn och de rika köpte dem och stekte dem och åt upp dem, så skulle en vad vi idag kallar win-win-situation uppstå. Både de rika och de fattiga skulle få mer att äta.
Swift skrev sin essä i raseri över hur de irländska fattiga behandlades. Den prisbelönade argentinska författaren Agustina Bazterricas roman handlar också den om att äta människor, att det är tillåtet och även kan vara gott och nyttigt, men det finns knappast något raseri här. Romanen är huvudsakligen skriven i en stil som på engelska brukar kallas deadpan, alltså medvetet uttryckslöst. Man kan säga att stilen motsvarar den inre upplevelsen hos huvudpersonen Marcos Tejo: ”Han skulle vilja bli bedövad och leva utan att känna. Agera automatiskt. Se, andas, inget mer. Se allt, veta men inget säga.”
Marcos är underchef i ett företag som levererar ”särskilt kött” – licensierade, hälsokontrollerade, kvalitetssäkrade och ”avhudade” slaktkroppar. Han är vår Vergilius, vår vägledare genom helvetets kretsar. Och det är verkligen meningen att vi ska se allt. Vad vi känner och säger inför detta är, som det brukar heta, upp till oss.
Kreaturen förs in på en automatisk skena. Tre kroppar hänger med huvudena nedåt. En har redan fått halsen stucken och de andra väntar på sin tur. En av dem är honan som Sergio just bedövat. Maskinoperatören trycker på en knapp och kroppen som redan tömts på blod fortsätter sin bana längs skenan medan den andra kroppen placeras ovanför blodkaret. Med en snabb rörelse gör han ett stick i halsen. Kroppen darrar till. Blodet rinner ner i karet.
Skälet till att man gått över till att äta avförmänskligade människor och uppfunnit det särskilda köttet är GGB, ett virus som drabbat alla djur och gjort dem livsfarliga för människor, både att äta och komma i kontakt med. Alla djur är följaktligen avlivade.
Marcos, som vi i vår värld skulle kalla typisk konspirationsteoretiker, är övertygad om att detta bara är ett påhitt av myndigheterna. Det har blivit för många människor i världen, man måste börja skala ner, rensa. Då återuppstår win-win. Ja, utom för dem som slaktas förstås.
De flesta har vant sig vid det som medierna envisas med att kalla ”Övergången”. Men inte han för han vet att övergång är ett ord som inte visar hur kort och hänsynslös processen i själva verket var. Ett ord som sammanfattar och klassificerar ett oöverskådligt faktum. Ett tomt ord.
Dock skakas Marcos eget resignerade accepterande av tingens ordning när han får en present, eller kanske en muta, av en affärskontakt – en slaktfärdig ung hona – och upptäcker att hur svårt det är att inte behandla denna människa som en människa.
Av detta torde framgå att det här inte är en bok lämpad för TV:s läslustprogram. Kan man ens analysera den? Kan man värdera den? Det känns svårt. För att använda ett passande verb så är det som om själva innehållet äter alla analyser och värderingar. Boken är så otäck att tyckanden blir meningslösa.
Ändå är det en bok som är extremt svår att skaka av sig. Antagligen för att den på vissa plan är så realistisk. För är det inte detta som pågår? frågar Bazterrica oss. Är det inte så här vi behandlar våra vänner tamdjuren? Är det inte så här, med en ström av nytillverkade eufemismer, vi använder språket för att vända oss bort från klimatkatastrofens verklighet eller påstå att fler och fler militära vapen ger oss ”säkerhet”?
Ja, so ist es, som min gamla tysklärare brukade avsluta sina lektioner.
