Fiston Mwanza Mujila
Skurkens dans
(La Danse du Vilain, 2020)
Översättning: Elin Svahn
Rámus förlag, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
Zaire, som var namnet på nuvarande Kongo-Kinshasa, existerade mellan 1971 och 1997. Zaire kan också sägas vara en av huvudpersonerna, kanske den främsta, i Fiston Mwanza Mujilas nya roman Skurkens dans från 2020 som nu ges ut i svensk översättning av Elin Svahn. Mujila, som är född 1981 i Kongo men numera bosatt i Österrike, nominerades till Man Bookerpriset för sin debutroman Tram 83.
Skurkens dans följer några pojkar som lever som gatubarn genom deras öden och missöden. Den värld Mujila skildrar är förutom gatubarnens också gruvans. Gruvnäringen och jakten på diamanter spelar en stor roll för såväl nationen och utländska intressen som för alla de människor som gruvorna slukar när de jagar lycka eller bara försörjning. Den enda kvinnan som har en framträdande plats i romanen är den skrävlande och karismatiska ”Madonnan”. Mujila skriver i sitt efterord att hon är ett resultat av många diskussioner med vänner, men faktum är att hon känns som en ganska stereotyp frispråkig äldre kvinna av den sort som ofta fungerar som comic relief i böcker och film.
Skurkens dans har också ett betydande metalitterärt inslag. Stora (europeiska) författare som Robert Musil namedroppas i de mest aparta sammanhang, och i en av de många parallella historierna skriver österrikaren Frantz på en bok med oklar handling. Detta kan läsas som ett ganska tydligt men underfundigt sätt att kommentera villkoren för afrikansk litteratur. Och det är först när den vite Frantz, trots att han därigenom kastas i fängelse, insisterar på sin zairiska tillhörighet som hans litterära skapande på allvar blir förlöst.
Vad är då denna skurkens dans i romanens titel? Förutom att vara namnet på just en dans som dansas på den populära bar där romanens alla kantstötta existenser kommer samman och en referens till de små (gatubarnens) och stora (säkerhetstjänstens och politikernas) brott som romanen behandlar, är det också en innehållsdeklaration. Mujilas litterära stil påminner nämligen till stor del om en andfådd, uppsluppen och lite berusad dans. Olika röster blandas i rytmiska utläggningar präglade av kreativa ordspråk och färgstarka förolämpningar. Att det ibland är svårt att följa vem som har ordet är säkerligen meningen då detta som lika mycket är en roman om en plats och en tid som om olika individer. I ett ganska typiskt stycke skriver Mujila:
Härute gick dagarna och åren utan att man riktigt förstod det. Vi var på vårt eget sätt sumerer, babylonier, galler, mandinka, greker och romare. Vi ägde varken klocka, ur eller timglas. (…) Vår jävliga existens styrdes till rytmen av solen, månen, torkan, gatuslagsmålen, limmet, polisrazziorna och finansinspektörernas tillslag.
Resultatet blir att våldet och brutaliteten som skildras framträder som bakom den dimma av lim som gatupojkarna bedövar sig med, vilket ju också är logiskt med tanke på att det till stor del är de som för ordet. Resultatet blir dock att berättelsen stannar på ytan och inte riktigt når bortom sitt estetiska utförande. Samtidigt innebär stilgreppet att Skurkens dans effektivt undviker den frossande, eländespornogrsfiska bilden av ”afrikanska gatubarn” som västvärlden är så förtjust i att hänge sig åt. Vilket säkerligen också är en medveten gest i denna metalitterära roman som stundtals är lite för underfundig för sitt eget bästa.
