Liu Cixin
Trekropparsproblemet
(San ti, 2006)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Gondol, 2024
Texten har publicerats i Karavan 2/2024
Som det plägade ropas i Börshuset: ”Äntligen!”
Äntligen finns den i svensk språkdräkt, den mest uppmärksammade romanen i den kinesiskspråkiga världen på den här sidan millennieskiftet. Det började som en följetong i en tidskrift för science fiction år 2006, och mynnade ut i en global succé år 2015. Då hade Liu Cixins (född 1963) projekt svällt ut till en trilogi som sålde i massupplagor, och den engelska översättningen av Trekropparsproblemet kröntes med det prestigefyllda Hugo Award för bästa science fictionroman. Den skakade liv i en genre som hade gått i stå (framför allt i Kina, men också globalt), och det talades om att Liu Cixin och hans trilogi kunde bli den positiva kulturbärare i Väst som Kina så desperat sökte efter. Kinesisk science fiction var het som smet, och året efter, 2016, vann den kvinnliga författaren Hao Jingfang Hugo Award för bästa långnovell.
Trekropparsproblemet har allt som en bra science fictionroman bör ha – filosofin, den avancerade tekniken och utomjordingar – men bara ännu mer och ännu bättre. Fjärilsvingen som startar det hela är en dödsmisshandel under kulturrevolutionen, bevittnad av bokens huvudperson Ye Wenjie. Unga rödgardister slår ihjäl hennes far med kopparbälten på en scen, och de illusioner och ideal den unga Ye Wenjie har försvinner i takt med att blodet flyter ut ur hennes fars kropp. Scenen är central i romanen, och ligger till grund för de etiska och moraliska val Ye Wenjie kommer att göra senare. På ett djupare plan tar den trekropparsproblemet till jorden och människorna. Två kroppar som graviterar, till exempel solen och jorden, är enkla att förutse vad gäller deras rörelsemönster. Lägger man till en kropp (till exempel ytterligare en sol) blir rörelserna omöjliga att förutsäga. Kaos råder. Rödgardisterna kan i Liu Cixins framställning sägas vara en metafor för denna tredje kropp. De andra två är här jorden och solen, och vill man gå längre i den analysen kan man gott minnas att Mao Zedong symboliserades just som solen, vilket inte är helt oviktigt i den här berättelsen (och för en kines en självklar del i uttolkandet av texten). Problemet med tre kroppar blir några år senare mer konkret när Ye Wenjie arbetar som astrofysiker på ett militärt projekt, superhemligt såklart, som försöker få kontakt med utomjordiska civilisationer. Till hennes stora förvåning får hon svar från en civilisation som kallar sig för Trisolaris, men innehållet är inte vad man kan förvänta sig:
”Jag är en av vår världs pacifister, och det var tur för er att det var jag som tog emot meddelandet. Jag varnar er: Svara inte! Svara inte! Svara inte!!!”
Trisolaris visar sig vara en civilisation dömd till cyklisk undergång. Som namnet antyder har den tre solar, tre kroppar, som beter sig kaosartat. Med djävulsk irregularitet sopar de bort så gott som allt liv på sin planet, eftersom det är omöjligt att räkna ut hur dessa tre himlakroppar skall röra sig. Trisolarianerna behöver ett nytt hem.
Trettioåtta år efter det att Ye Wenjie har tagit emot varningen kliver nanofysikern Wang Miao in i handlingen. Hans uppdrag blir att försöka infiltrera en hemlig organisation som verkar vara ansvarig för en mängd vetenskapspersoners dödsfall. Allt medan Wang Miao tränger djupare in i hemligheterna nystas en berättelse upp som handlar om vår existens och vad den är avhängig av.
Om kinesisk science fiction kan bli för Kina vad manga och k-pop är för Japan och Sydkorea återstår att se, men i Liu Cixins Trekropparsproblemet finns åtminstone ett gott underlag, och att Netflix nyligen släppt en serie som bygger på romanen lär inte göra intresset mindre hos den västerländska publiken. Att det dessutom i stora delar är en genrekonventionell roman torde underlätta försäljningen här i Sverige. Det är inte en specifikt kinesisk science fictionroman, utan en specifikt bra sådan.
Om Ye Wenjie svarade på meddelandet från Trisolaris? Köp boken så får ni se!
