Hyddorna bränns ner och flera män rövas bort, vad är det som händer i byn? Frågorna hopas i Léonora Mianos nya bok, som på flera sätt påminner om en kriminalroman.
Léonora Miano
Skuggans årstid
(La saison de l’ombre, 2013)
Översättning: Marianne Tufvesson
Celanders förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
Léonora Mianos roman inleds med att ett brott har begåtts. Mulongofolket, som bor någonstans i Afrikas västra inland har drabbats av en attack i vilken flera av deras hyddor bränts ned och ett antal unga och äldre män har rövats bort, däribland byns andlige ledare. I ett försök att begränsa katastrofen bestämmer byrådet att mödrarna och fruarna ska flyttas till en gemensam hydda i utkanten av byn medan man funderar på hur man bäst bör hantera saken. Beslutet verkar grunda sig i lika delar omtanke, rädsla och misstanke, men blir förfelat: kvinnorna hittar inte något stöd i gemensam sorg och känner sig utpekade som brottslingar. Och tiden går. Till slut bestämmer sig byns hövding för att leda en expedition till grannfolket, bwele, för att undersöka vad de vet om bortrövandet. Vad han inte vet är att hans bror och rival om makten redan gett sig av dit, och att en av kvinnorna också inlett sin egen färd för att komma till klarhet om vad som hänt hennes försvunna son.
Det är ingen slump att Mianos berättelse delvis liknar en kriminalroman. Likt deckaren drivs handlingen framåt av invånarnas vilja att få veta vad som har hänt. Är det sant att männen sålts till de vita människorna med hönsfötter som kommit norrifrån över havet? Är grannarna som Mulongo i vanliga fall bedriver handel med i själva verket medskyldiga till bortrövandet? Men den centrala händelsen är ett brott också i en annan mening. Något i samhällsväven går sönder. Det otänkbara har inträffat, samhället hamnar i chock, och tvingas hantera en radikalt ny situation utan att ha en uppsättning regler för det. Isoleringen av de sörjande kvinnorna är ett improviserat beslut, taget i hast utan vägledning från den andlige ledaren. Ovissheten om männens öde vänder upp och ned på föreställningen om hur världen är ordnad eftersom de inte kan betraktas vare sig som levande eller döda, och ledarens försvinnande ställer rådet av äldste inför oförutsedda problem. Men brottet uppenbarar också konflikter som hjälpligt hållits i schack tidigare, som maktkampen mellan hövdingen och hans halvbror.
Den chock som drabbar byn och individerna är kärnan i den erfarenhet Miano gestaltar. Hon skriver fram upplevelsen inifrån ett samhälle vars uppfattning om sig självt och världen – liksom i slutändan hela dess existens – formligen går under i den omvandling som kolonisatörernas ankomst innebär. Det är både estetiskt välgjort och historiskt skrämmande. Bedriften visar också skönlitteraturens särskilda förmåga att levandegöra, i det här fallet rent praktiskt eftersom Mianos roman, som hon skriver i efterordet, till dels bygger på en rapport med titeln Minne av tillfångatagandet publicerad av UNESCO och Société Africaine de Culture. Den svenska utgåvan av romanen i Marianne Tufvessons översättning uppvisar en fantastisk plasticitet: språket flödar naturligt samtidigt som specifika metaforer och uttryck står ut som just kulturella översättningar från en avlägsen tid och plats.
Varje litterär gestaltning kräver sina avvägningar och sina berättartekniska val. En trovärdig skildring av en historisk urscen beror till exempel på vilka kända fakta författaren valt att återge och vilka friheter hen tar sig med det okända, liksom förmågan att övertygande avgöra hur en viss situation ter sig från en påhittad karaktärs synvinkel. Mianos text har också att räkna med avståndet mellan tiden (och platsen) som skildras och den samtida (och europeiska) läsaren. Författaren väljer här en intressant lösning som inte helt sammanfaller med inifrånperspektivet. Platsen och tiden träder fram genom karaktärerna, deras tankar och dialoger, och genom de många detaljer som beskrivs ingående, ibland på närmast antropologiskt sätt: rituellt utförda ärr, konstfullt snidade knivar, klädedräkter, eller de resehandlingar – faktiskt kallade ”pass” i romanen – i form av små masker som resande använder sig av. De grundläggande markörerna tid och plats – som ofta förknippats med realism – förblir däremot vaga. Det här ger skildringen både pregnans och en lite svävande karaktär. Det universum som gått förlorat träder fram i stor detaljrikedom, men exakt var och när detta existerat är höljt i dunkel.
I skildringen av ett avgörande ögonblick i kolonialismens historia ställer sig Mianos text i samma sällskap som exempelvis Chinua Achebes Allt går sönder och Abdulrazak Gurnahs Paradiset. Precis som hos dessa två är också européerna, kolonisatörerna, både helt centrala för handlingen och placerade i marginalen av den. En läsare av Allt går sönder förvånas möjligen av att de brittiska missionärerna dyker upp så sent i berättelsen, i Skuggans årstid är ”hönsfötterna” endast föremål för ett omnämnande, tills ett par av dem plötsligt kan beskådas på en marknadsplats i en grannstad. Ett sådant perspektiv handlar inte bara om att välja sida i historieskrivningen utan också om att ge sig in i fiktionen, eftersom de historiska arkiven oftast tillhör kolonialmakten. Att gestalta ”minnet” av tillfångatagandet är därmed att ge sig i kast med själva frågan om vad ett minne kan vara.
