Min Jin Lee
Pachinko
(Pachinko, 2017)
Översättning: Lars Ahlström
Bokförlaget Polaris, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019
Vad är pachinko? Ett populärt spel i Japan, ungefär som enarmade banditer fast med mer bling-bling och kitsch. Pachinko spelas i stora spelhallar och omsätter långt mycket mer pengar än Las Vegas, Macao och Singapore sammantagna.
Pachinko är även titeln på Min Jin Lees roman om Sunja vars söner Mozasu och Noa kommer att arbeta i pachinkohallar. Mozasu blir småningom också ägare till ett lönsamt pachinkopalats.
Ett värv som går i arv till sonen Solomon.
Arv är för övrigt ett nyckelord i Min Jin Lees släktroman som sträcker sig över förra seklet. Vilket blir arvet från en generation till annan när ockupation och globalisering lämnar människorna uppryckta, förflyttade och förfrämligade inför sig själva och varandra? Vad blir kvar?
Pachinko tar avstamp 1910 i en fiskeby på den lilla ön Yeongda vid inloppet till den koreanska hamnstaden Busan, och slutar drygt femhundra sidor senare i mångmiljonstaden Tokyo 1989. Sunja föds 1911 i Yeongda, som fjärde barnet – de tre första dör av feber, diarréer och smittkoppor. Hon är dotter till Hoonie – född med gomspalt och klumpfot – och Yangjin, som giftes bort när hon var femton och vars far var änkling och tvingades lämna sitt arrende. Inte värst olikt förutsättningarna i vårt Småland i slutet av 1800-talet.
Vid den här tiden pågår den koreansk-japanska konflikten och kejsardömet behandlar sina koreanska undersåtar som i bästa fall andra klassens medborgare. Men koreansk arbetskraft behövs och Sunja, som i tonåren blir med barn och överges, gifts gravid bort med den koreanske missionären Isak på väg till Japan.
I romanens första del av tre bygger Min Jin Lee upp en kollektiv klassroman om ett samhälle i upplösning på grund av konflikter och ockupation – Japan ockuperar Korea mellan 1910 och 1945 – och många koreaner tvingas bryta upp och flytta på sig. Men inte minst, om än mer osynligt, bryts samhället upp av modernisering och utveckling. Fiskebyns invanda miljö faller isär efter att i sekler varit densamma. Landsbygden växer ihop med intilliggande städer, urbaniseras och industrialiseras.
Min Jin Lee kommer själv inte från någon liten fiskeby, utan är född i Seoul och uppvuxen i Queens i New York. Men hon kan sin bakgrund och är väl insatt i vad exil och hemlöshet gör med människor.
Ett inledande Dickens-citat slår an tonen:
Hem är ett namn, ett ord, ett starkt ord, starkare än formeln trollkarlen yttrade och anden besvarade; det är det kraftfullaste av besvärjelser.
Romanens känsla för längtan efter det hem som går förlorat bli aldrig smetigt nostalgiskt och får mig att tänka på Vilhelm Moberg svenska utvandrarepos. Men tyvärr tappar romanen i styrka när Min Jin Lee växlar form från det breda episka upplägget till det mer dagbokslikt redovisande. Första delens närvaro och omsorgsfullt gestaltade tidstillstånd kryper under huden på läsaren. Medan de senare delarnas avgränsade scener och cliffhangers får mig att undra om romanen även är tänkt som långkörande teve-serie om Sunja och hennes släkts vidare öden.
Med det sagt är Pachinko ändå en fint gestaltad version av den gamla väggbonaden ”Från vaggan till graven”. Bitvis habilt berättad, dramaturgiskt kryddad och med nervig dialog. När den fungerar som bäst drivs berättelsen framåt av konflikter och romantik, av ett myllrande folkliv och individuella porträtt av mänskliga dilemman och tillkortakommanden. Och även den som inte vuxit upp i en fiskeby på Yeongda bör kunna få en aha-upplevelse av hur villkor och liv där som här påminner om varandra.
Romanens slutackord blir att livet är lika nyckfullt som pachinko: ena stunden vinner du, nästa förlorar du. Och att de verkliga vinnarna är de som lyckas hålla fast vid varandra.
