Álvaro Enrigue
Tiebreak
(Muerte súbita, 2013)
Översättning: Annakarin Thorburn
Natur & Kultur, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Bollarna flyger fram och tillbaka i mexikanen Álvaro Enrigues Tiebreak. Platsen är Rom, året 1599. Vid ena linjen står den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio, vid den andra den spanske poeten Francisco de Quevedo. Tennis – och besläktade bollsporter genom historien – spelar en avgörande roll i denna originella och ständigt överraskande roman, skickligt översatt av Annakarin Thorburn. Handlingen studsar mellan barockens Italien och spanjorernas erövring av Mexiko, samtidigt som racketsporternas kulturhistoria kommer till liv genom referenser till allt från Don Quijote till gammal klosterlitteratur. Utdrag ur äldre uppslagsverk införlivas, ja till och med ett mejl från romanens förläggare citeras.
Enrigue (född 1969) har valt att förlägga handlingen till en tid då världen globaliseras genom koloniseringen av Nya världen, och omvälvande vetenskapliga och konstnärliga förändringar äger rum – allihop med motreformationen som fond. Ett återkommande inslag är en sorts miniessäer som kretsar kring Caravaggios målningar; såväl omständigheternas kring deras tillkomst som själva motiven och penseldragen. Det är stundtals sublima passager, som med fördel läses med bilder av själva målningarna nära till hands.
Allra starkast är delarna som utspelar sig i Mexiko och som rör förhållandet mellan erövraren Hernán Cortés och tolken, älskarinnan och slaven Malinche. Den makalösa historien om Tenochtitláns fall har förstås berättats förr, men Enrigue har en särskild blick för kolonialismens sjaskiga och komiska sidor – Cortés beskrivs som ”en lantis med tur” – samtidigt som de centrala gestalterna Moctezuma och Cuauhtémoc tecknas med skärpa och inlevelse. Enrigue väjer inte för en historieskrivning som även inkluderar den oberäkneliga åtråns och bakfyllans betydelse. Ibland svindlar perspektiven, som när han ställer frågor som tangerar kontrafaktisk historieskrivning – vad hade hänt om Moctezuma på ett tidigt stadium omringat och dödat spanjorerna, eller om Hernán Cortés snubblat och dragits med i vattenströmmen i en flod under sin vandring inåt landet? En av romanens höjdpunkter är bilden av Cortés och Cuauhtémoc som äter honungsrostade pumpakärnor tillsammans uppe på en mur, medan de betraktar det bollspel där aztekernas kosmologi gestaltas; det är inte en scen man glömmer i första taget.
Tidvis avlöser visserligen servarna och returerna i Tiebreak varandra med en sådan hastighet att de enskilda bedrifterna riskerar att ta ut varandra. En metalitterär passage där författaren träder in och berättar vad boken handlar om och inte handlar om, hade kunnat utelämnas. Men sådana övertramp får man räkna med i en roman som kongenialt gestaltar barockens överdåd – och formligen bågnar av cervantinsk infallsrikedom.
