arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart


Som att blicka ned i en avgrund


Som att blicka ned i en avgrund


Marlene van Niekerk
Triomf
(Triomf, 1994)
Översättning: Erik MacQueen
Weyler förlag, 2022

Texten har publicerats i Karavan 1/2023

Omslag Triomf

Marlene van Niekerk, en sydafrikansk författare som skriver på afrikaans, fick sitt stora internationella genombrott 2004 med romanen Agaat (på svenska 2012). Nu finns även hennes debutroman Triomf från 1994 på svenska, tonsäkert översatt av Erik MacQueen.

Triomf utkom bara ett par månader efter det första demokratiska valet i Sydafrika, en historisk vändpunkt som också utgör ett slags klimax i romanen. Handlingen – eller händelserna – utspelar sig i området Triomf (ett namn som ska visa sig laddat med bitter ironi), en förort till Johannesburg, huvudsakligen bebodd av fattiga vita, och uppförd på ruinerna av det svarta bostadsområdet Sophiatown, som jämnades med marken på 1950-talet, på order av apartheidregimen. Huvudpersonerna är den spektakulärt dysfunktionella familjen Benade, bestående av pappa Pop, mamma Mol, morbror Treppie, och den epileptiske och förmodligen intellektuellt funktionshindrade Lambert, son till Pop och Mol. Tror man … Så småningom visar det sig dock att Pop, Mol och Treppie alla är syskon, och att Lamberts far är antingen Pop eller Treppie (hur det förhåller sig med den saken får vi aldrig veta; kanske spelar det heller inte någon roll). För övrigt fungerar Mol, under brutala former, som sexslav åt såväl sina bröder som sin son.

I början tvekade jag om huruvida ”handlingen” eller ”händelserna” skulle vara det mest rättvisande uttrycket för romanens innehåll. Texten kan sägas sträva fram emot två klimaktiska punkter. Den ena är privat: Lamberts fyrtioårsdag, då Pop och Treppie, som sparat pengar i ett helt år, ger honom en ”födelsedagspresent” i form av en natt med en svart prostituerad, som behandlar honom med ohöljt förakt. Den andra är på sitt sätt politisk: familjens förberedelser för en flykt norrut, om ”det värsta” skulle hända – förberedelser som i slutänden inte leder någonvart. Katastrof och fiasko, således – de två ord som bäst passar in på familjen Benades hela tillvaro. Romanen är till bristningsgränsen fylld av minutiöst detaljerade, ibland något långrandiga, beskrivningar av groteska grannfejder, hämningslöst supande, sexuella övergrepp, mer eller mindre lyckade tarmtömningar och, sist men inte minst, besinningslöst våld, som mot slutet av berättelsen har resulterat i att en familjemedlem har dött, en har fått de flesta av sina fingrar knäckta, och en har fått ena foten amputerad.

Vad ska då allt detta tjäna till? Vad kan författaren tänkas ha velat säga med denna stökiga och bråkiga text? Jag tror att ett tänkbart svar kan vara att läsa denna tragikomiska skildring av en familj i sönderfall som en satirisk allegori över ett samhälle i sönderfall, och en ursinnig vidräkning med en ideologi som spårat ur totalt vid mötet med en verklighet som knappast ger stöd för föreställningar om de vitas överlägsenhet över människor med annan hudfärg.
Den som söker i texten efter nycklar till en allegorisk läsart, finner bland annat följande: Mol oroar sig över att marken under Triomf är ihålig och kan rasa samman under dem när som helst – en bild av en vit tillvaro som saknar fundament. När Lambert gräver i trädgården hittar han gång på gång lämningar efter det utplånade Sophiatown; när han betraktar de många sprickorna i husets väggar, konstaterar han uppgivet att aldrig så många lager av vit (!) målarfärg inte helt kan dölja dem. Den incestuösa inkröktheten i familjen Benade kan uppfattas som en karikatyr av en livsuppfattning, som betraktar allt, som ligger utanför den egna gruppens ramar, med förakt, misstänksamhet och hat.

Som torde ha framgått av ovanstående, är Triomf inte en text som är helt lätt att ta till sig. Att läsa den påminner i långa stycken om att blicka ned i en djup avgrund – kanske ett slukhål, kanske en ormgrop, kanske en latringrop. Den är knappast den bästa roman som producerats i det nya Sydafrika, men definitivt en av de mest egenartade och, på en mängd olika plan, utmanande. En berättelse som sakta men säkert kryper in under skinnet på läsaren, och biter – eller klibbar – sig fast i medvetandet. Gott så, måhända.


STEPHAN LARSEN