Parinoush Saniee
Det som väntar mig
(Sahme-Man, 2003)
Översättning: Namdar Nasser
Ordfront förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2020
”Flickor dör inte, de dör inte.” Orden används på ett illavarslande sätt mot den egna familjens döttrar i Parinoush Saniees roman Det som väntar mig, som blev en stor succé i Iran när den gavs ut för nästan tjugo år sedan. Romanen fortsätter att vara högst aktuell då den sträcker sig från 1960-talet till revolutionen och det postrevolutionära Irans krig och emigrationerna som följde. Genom en ung kvinnas uppväxt och kamp får vi bevittna denna nya era i landets historia som försätter kvinnan i det fördolda samtidigt som hon tvingas axla huvudansvaret för sin och sin familjs överlevnad.
Enligt den gamla och inskränkta traditionen som hemsöker unga Massoumeh från den religiösa staden Qom, är en flicka bara till last och ska giftas bort så fort som möjligt för att skona familjens heder. Lyckligtvis flyttar hela familjen till den mer västinfluerade och moderna huvudstaden Teheran i jakt på bättre arbete. Flytten innebär en räddning för Massoumeh med fortsatta studier, vänner och en hemlig ungdomsförälskelse som ger henne tillbaka framtidstron. Men att tillhöra en traditionell familj och leva i ett samhälle där kvinnorna saknar rättigheter tvingar Massoumeh att kämpa oavsett var hon befinner sig i livet. För att inte nämna hur den stundande revolutionen kommer att kasta om hela tillvaron.
Genom detta kvinnoöde bearbetar romanen nationens djupa trauman under flera decennier. Massoumehs liv som en kontrollerad flicka inom en troende familj vid berättelsens början och sedan som hustru till en frisinnad regimmotståndare som endast prioriterar revolutionen, fångar ett fängslande öde för en kvinna som ständigt förblir en främling inför sina närmaste.
Att få ta del av Parinoush Saniees roman i svensk språkdräkt av poeten och översättaren Namdar Nasser är en sann ynnest. Alltför lite samtida persisk litteratur finns översatt till svenska och särskilt från den ström av kvinnliga författarskap som paradoxalt nog uppstått efter revolutionen. Det som väntar mig är efterlängtad läsning och boken är till stora delar omöjlig att lägga ifrån sig. Stundtals kommer man så nära berättaren Massoumeh att det känns som om hon sitter bredvid en och talar till en. Framförallt fångar romanen det iranska samhällets motsättningar mellan religion, tradition och modernitet, liksom den politiska kampen som förenar oliktänkande men som övergår i djup splittring efter revolutionen. Här får vi också bevittna den obarmhärtiga ideologiska krigföringen familjemedlemmar emellan, och särskilt hur kvinnan omväxlande stigmatiseras och hyllas utifrån omgivningens intressen.
Sorgespelet får egentligen aldrig något slut. Irans historia är fullspäckad av våld, nederlag och depressioner som rotat sig djupt in i folksjälen. En viss censur utelämnar dessutom en stor del av de politiska händelserna. Däremot kan Massoumehs outtröttliga och starka företagsamhet te sig något övernaturlig i längden. Hur många liv har egentligen en kvinna? De livserfarenheter som hon sedan också ska förmedla till familjens yngre generation liknar mer någon slags moralisk lärobok kombinerad med dokusåpornas intriger. På så sätt kommer slutet som en befrielse. Här vecklas ridåerna upp till fullo och blottar en kvinna som liksom i den iranska poeten Forough Farrokhzads diktning står ensam vid randen av en kall årstid. När kollektivet sviker i det mest förtroliga gällande en kvinnas privatliv kan kämparviljan hos henne ensam inte längre vara någon drivkraft.
