Deon Meyer
Villebråd
(Prooi, på afrikaans 2018; The Last Hunt, på engelska 2019)
Översättning: Mia Gahne
Weyler förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020
Den politiska deckaren Villebråd är snyggt förpackad, lättläst och en återkomst för den sydafrikanske författaren Deon Meyers kommissarie Bennie Griessel – Griessel är också huvudperson i några av Meyers tio tidigare romaner på svenska, liksom i aktuella HBO-serien Trackers.
Kapitlen växlar mellan Frankrike och Sydafrika. Det börjar i Bordeaux. Nattliga demoner från det förflutna jagar Daniel Darret ur sängen och ut på promenad. När fem huliganer med basebollträ vilt jagar en kvinna i en park får de sina fiskar varma. Trots Darrets 55+ sitter hans takter från förr i. Snart ligger de fem oskadliggjorda i en hög.
I en samtidig parallellhandling försvinner den före detta polisen, numera private säkerhetskonsulten Johnson Johnson från ett lyxpersontåg på sträckan Kapstaden-Pretoria. Han eskorterar en semestrande 91-årig dam från Nederländerna men är vid ankomsten till Pretoria mystiskt försvunnen. Senare återfinns han längs rälsen söndertrasad och förruttnad.
Daniel Darret visar sig nu inte bara vara den fridsamme möbelsnickare vi först tror utan en man med många alias och ett förflutet i den sydafrikanska befrielsekampen. Liksom vi också snart förstår att Johnson Johnsons försvinnande från tåget inte är det självmord underrättelsetjänsten vill göra gällande. Johnson har, inser poliserna Bennie Griessel och Vaughn Cupido när en okapiknivspets hittas i offrets nacke, sett något han inte borde ha sett och därför mördats och kastats ut genom tågfönstret.
I Villebråd är få saker vad de synes vara. Det mesta tycks vara sönderslitet av maktkamper och ter sig som ett träsk av korruption och statskapning, det vill säga: ”När en begränsad grupps intressen genom otillbörlig korruption tar över statsapparaten i syfte att använda inflytandet för sin egen vinnings skull”. Men hotet kommer nu inte inifrån den djupa staten, utan från antidemokratiska rörelser och intressen på både in- och utsidan.
Som läsare dras man med. Säkerhets- och underrättelsetjänster, poliser och presidenter liksom före detta befrielsekrigare interagerar och underminerar, bekämpar varandra och försöker vinna terräng. Romanen handlar förvisso om Sydafrika, men det som utspelar sig känns igen från överallt (halva boken tilldrar sig som sagt i Frankrike).
Det goda finns förstås också och försöker stå emot. Det är här bokens huvudpersoner, poliserna Bennie Griessel och Vaughn Cupido, kommer in i handlingen. Två män med trassliga relationer till kvinnor och sina känsloliv, och till alkohol. Såtillvida en variant på Wallander, Beck och en lång rad liknande kommissarier. Men ändå inte, för medan Griessel går på AA-möten tillsammans med sin Alexa och funderar på hur han ska fria till henne, så funderar Cupido över hur han ska övertyga sin bonusson att det faktiskt finns poliser med en inre kompass som strävar efter sanningen och aldrig mot något annat än sanningen. Griessel och Cupido är vita män i medelåldern, men deras chef Mbali Kaleni är kvinna, svart och dessutom med militär grad: major.
Deon Meyers berättelse väcker förhoppning om nya perspektiv i en populär genre som många gånger inte håller måttet. Till viss del infrias de. Flera saker känns aktuella och spännande, som hur institutionella krafter också verkar inofficiellt, hur maktnepotism och klantänkande går före transparens och öppenhet, liksom att axeln Frankrike-Sydafrika öppnar upp för ett globalt grepp.
Men så faller berättelsen in i en stiliserad lunk och går i stå. De onda krafterna blir aldrig mer än en skiss, kvinnorna aldrig mer än bakgrundsfigurer. Intrigen nystas noga och omständligt upp och reds ut, och förövarna får ett ansikte: ryske ”Björnen” är stark som en sådan och med ett omisskännligt vanställt blomkålsöra, den två meter långe Zungu är smällfet och svart med magen hängande över byxlinningen. Och så gode Daniel 55+ som klarar sig med en hårsmån och återvänder till finsnickeriet i Bordeaux. Slutet, men långtifrån allt gott. Den lovande tonen som Deon Meyer slår an håller tyvärr inte ända fram.
