Yoko Tawada
Spridda över jordklotet
(Chikyuu ni chiribamerarete, 2018)
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
Yoko Tawada är född i Tokyo (1960), men sedan länge bosatt i Tyskland. En bakgrund som i sig inte är särskilt uppseendeväckande, men som har fått stor betydelse i Tawadas författarskap: i sitt skrivande undersöker hon ständigt vad tvåspråkigheten innebär för henne. Begränsar tyskan hennes möjlighet att sätta ord på saker och ting, eller är det tvärtom så att den berikar och skapar nya tankar som inte låter sig tänkas på japanska? Är hon en annan på tyska? Exkluderar eller inkluderar tvåspråkighet? Är man för evigt dömd att vara en främling på sitt andraspråk? I en av de tidigare romanerna, Det nakna ögat (utgiven på svenska 2013), undersöker hon dessa frågor genom att omväxlande skriva fem meningar på tyska, fem meningar på japanska. Detta intresse för språk och identitet följer med in i, och är en bärande del av hennes nya roman, Spridda över jordklotet. En roman som – vilket torde kunna glädja en och annan nordbo – till stora delar utspelar sig i Sverige, Norge och Danmark i en inte allt för avlägsen framtid. Det är första delen i en kommande trilogi.
Kortfattat beskrivet handlar romanen om en roadtrip genom Europa i sökandet efter ett försvunnet språk. I inledningen av romanen får vi stifta bekantskap med Hiruko, en av få kvarvarande som talar ”sushilandets” språk, ett språk på utdöende sedan sushilandet och dess befolkning sjunkit ned i vattenmassorna efter både översvämningar och höjd havsnivå. Hiruko medverkar i en dansk talkshow i hopp om att någon som tittar skall dela hennes modersmål. En av de som ser talkshowen är Knud, en dansk forskarstudent vid institutionen för lingvistik i Köpenhamn. Han bryr sig inte så mycket om Hirukos modersmål, men blir desto mer intresserad av hennes egenkomponerade språk som hon kallar för panska. En blandning av svenska, norska och danska som hon har skapat för att äga sitt andraspråk och sin identitet. Knud tar kontakt med henne, och snart befinner de sig i den tyska staden Trier där en umamifestival skall äga rum. Ett gott tillfälle att söka efter någon som talar samma modersmål som Hiruko, och de finner också mycket riktigt en sådan, en sushikock som heter Tenzo. Men är han verkligen från sushilandet?
Persongalleriet utökas sedan under romanens gång, och blir till en rätt sällsam sextett där den gemensamma nämnaren är att de alla brottas med sin identitet och sitt språk. Kapitelvis får de komma till tals i jagform, och det är ofta dråpligt och väl genomfört. Det påminner om ett jazzband där alla är på gott spelhumör och tillåts att göra individuella utflykter i en väl sammansatt komposition. Men allvaret finns där, det ligger som en grundton genom hela romanen. Tawada försöker verkligen undersöka vilken roll vårt ursprung och våra språk spelar i våra försök att skapa ett jag. Finns det över huvud taget något ursprung längre?
I en av bokens tidigare passager, när Knud träffar Hiruko för första gången, frågar han henne vad hon gillar för mat: ”Vad tycker du till exempel om finsk mat? Gillar du sushi?” Hiruko protesterar, men Knud visar henne en sushirestaurang med finsk flagga och Mumintrollet i fönstret. Då säger Hiruko att Mumintrollet inte alls är från Finland, utan från sushilandet. Och när Tenzo skall lära sig att laga dashi får han en chock när kocken kommer från Kina och har lärt sig konsten på ett hotell i Paris. ”När ett original inte längre existerar finns ingen bättre metod än att leta upp den bästa kopian.”
Sådana spetsfundigheter finns det gott om, och när man lägger ifrån sig romanen känner man att Tawada har kommit långt i sitt projekt, men har en del kvar att bevisa. Den där jazz-sextetten är både tajt och musikalisk, men de behöver vara noggrannare i sitt låtval. Förhoppningsvis redan i del två i trilogin.
