Hasan Ali Toptaş
De skugglösa
(Gölgesizler, 1995)
Översättning: Annika Svahnström
Bokförlaget Tranan, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 3 2014
Av flera olika anledningar slår jag upp den här romanen med en viss förväntan. Det är glädjande att samtida turkisk prosa – hos oss länge närmast synonym med Orhan Pamuk – börjat hitta en väg till svenska läsare under de senaste åren. Efter att ha varit något av en bristvara har dessutom nya skönlitterära översättare från turkiska till svenska dykt upp. Min nyfikenhet väcks också av att såväl inhemska som utländska kritiker kallat Hasan Ali Toptaş för en ”turkisk Franz Kafka”. Ganska snart märker jag att kopplingen har en viss grund – den outgrundliga intrigen, den diffusa överheten och de besynnerliga detaljerna leder lätt tankarna i en sådan riktning. Men det är förstås svårt att leva upp till jämförelsen med en av de absoluta höjdpunkterna i 1900-talslitteraturen. Jag går bort till bokhyllan, plockar ut Kafkas Slottet och läser de första meningarna. De är inte meningar, utan skruvstäd. Man kommer inte loss, måste stanna kvar.
Någon sådan oavvislig känsla infinner sig inte vid läsningen av De skugglösa – trots att boken enligt baksidestexten blivit en kultroman i Turkiet och även filmatiserats. Handlingen är förlagd till en turkisk by som sägs ha varit bortglömd av ”både Gud och staten i evigheter”. Det är en miljö som vi känner från Yaşar Kemals lantligt förankrade berättelser – men här slutar likheterna eftersom Toptaş skruvar till verkligheten så att skrönan gränsar till ömsom postmodern lek, ömsom drömlik surrealism. Det underliggande mysteriet består i att människor under oklara former har börjat försvinna från byn. Runt dessa försvinnanden kretsar romanens persongalleri – däribland en fogde, en väktare, en barberare och en pojke som blivit tokig. Men trots att märkliga ting händer på var och varannan sida har jag svårt att uppbåda något intresse för händelseutvecklingen, och glider gång på gång ur berättelsen. Det är för spretigt och okoncentrerat. Och det är som om författaren blir slav under det som faktiskt skulle kunna vara hans verkliga tillgång – oförutsägbarheten.
På en förhöjd, avklarnad metanivå möter vi en författare som skriver på en roman. I korta kapitel gör hans närvaro sig suggestivt gällande – ömsom på avstånd, ömsom inne i den handling han själv uppfinner. Vid ett tillfälle sitter han på sitt rum i en större stad och skriver, vid ett annat tillfälle väntar han på sin tur hos byns barberare. I dessa passager får Hasan Ali Toptaş berättelse en annan skärpa, en annan närvaro – samtidigt som fiktionens premisser undermineras på ett fascinerande sätt. Ingen skugga ska heller falla över Annika Svahnströms översättning, som flyter på alldeles utmärkt. Men sådant räcker inte för att rädda en roman som alltför ofta irrar bort från sig själv.
