Cecile Pin
Vandrande själar
(Wandering Souls, 2023)
Översättning: Peter Samuelsson
Nirstedt litteratur, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
Cecile Pins debutroman ekar av röster som inte får någon ro, av röster som har färdats över havet i båtar som inte når land, av röster som har färdats i trånga lastbilar där ingen någonsin kommer fram och där kropparna långsamt ruttnar bort längs de europeiska vägarna. Den ekar av flyktingens förtvivlan och hopplöshet, av vanmakt och utsatthet, men också – paradoxalt nog – av lusten till livet och glädjen i att få finnas till.
Cecile Pin använder sin egen familjs historia som bakgrund och underlag för romanen. Hennes mor flydde Vietnam i båt efter kriget, liksom så många andra – bara de vietnamesiska båtflyktingar som dog på havet räknas i hundratusental – och hamnade till sist i Frankrike, i Paris. Där, och senare också i New York, växte Cecile Pin upp. De senaste tio åren har hon bott i London, där hon bland annat har studerat filosofi. Vandrande själar nominerades till Women’s Prize for Fiction 2023.
Just London spelar en central roll i boken, eftersom det är där huvudpersonerna, de tre syskonen Anh, Thanh och Minh, till sist motvilligt hamnar efter en lång och mödosam flykt. Motvilligt, eftersom drömmen, den där novemberdagen år 1978 när de påbörjar sin flykt, är USA, där farbror Nam enligt breven lever ett överdådigt liv ”bland enorma snabbköp och Fordbilar och Chevroleter”. USA, alltså. De tre syskonen packar sina väskor, äter en sista måltid som modern lagar och ger sig iväg i den mörka natten. De är tio, tretton och sexton år gamla. De anländer Hongkong (då en brittisk kronkoloni) enligt plan och väntar in resten av familjen – fadern, modern och de två yngre syskonen – som skall ansluta med en annan båt två veckor senare.
Veckorna går, men ingen familj dyker upp. Tre månader senare står Anh på en strand i Hongkong med uppradade lik täckta av lakan framför sig. En läkare viker ned lakanen, ett efter ett. Anh låter blicken ”glida över ansiktena som uppenbarade sig på en rät linje i sanden, tills den föll på dem som tillhörde hennes föräldrar och syskon”. Där och då blir hon den vuxna, med fullt ansvar för sina två yngre bröder. Tillsammans bär de på en sorg som hotar att förgöra dem.
Det som gör romanen så förbaskat bra är det sätt på vilket Cecile Pin närmar sig flyktingens sorg och vardag (och glädje). Parallellt med den kronologiska berättelsen om Anh och hennes syskon flikar hon in undersökande journalistik, korta essäer och den på havet drunknade lillebrodern Daos reflektioner när han övervakar dem från andra sidan (det eviga livet efter döden är för övrigt långt tråkigare än livet före döden). Det ger ett större perspektiv, och preciserar dessutom det som är smått.
Ibland blir det så starkt att jag får svårt att andas, framför allt när den fiktiva författaren kliver ut ur berättelsen och skriver om hur det känns för henne att sätta ord på det hon vill berätta. Första gången hon träder fram och liksom överblickar det hela är efter berättelsen om Koh Kra, en thailändsk ö där trettiosju vietnamesiska båtflyktingar – kvinnor och barn – våldtogs av femhundra thailändska fiskare i tjugotvå dagar. Det är en fruktansvärd historia, och tjugo sidor senare skriver hon följande: ”När jag först hörde talas om Koh Kra kunde jag inte sova på tre dagar och åter frågade jag mig: Varför gör jag det här?”.
För att det måste göras, skulle jag vilja svara. För att de här berättelserna behövs.
I en annan passage skriver den fiktiva författaren såhär om arbetet med sin roman: ”Jag blir arg, illamående, när jag sitter under nattens sena timmar ensam i lägenheten. Jag ger upp i flera veckor och tittar på teve istället.”
Jag är glad att hon stängde av teven och fullbordade romanen. Cecile Pin har gett oss en läsupplevelse utöver det vanliga.
