Abdulrazak Gurnah
Vid havet
(By the Sea, 2001)
Översättning: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Flyktingen, som enligt dokumenten är 65 år, anländer till Gatwick, London. Han har aldrig varit i England tidigare, kan ingen engelska, men har levt i ett land som länge styrdes av engelsmännen – Zanzibar på Afrikas östkust. Han har bara med sig en enda värdefull sak: ett schatull innehållande rökelsestickor av ud-al-qamari, aloe, månens träd.
Passkontrollanten säger att han kommer att direktavvisas, men sedan, när detta visar sig omöjligt och olagligt, gör han sitt bästa för att övertala honom att återvända: ”Ni är för gammal. Vi kommer att göra livet besvärligt för er, utsätta er för förödmjukelser, kanske till och med begå våld mot er”, säger han. Det gör inget intryck på flyktingen, för allt detta har han redan varit med om. Och att han skulle få stanna visste han.
Schatullet måste undersökas säger passmannen, så det tar han med sig. Flyktingen får aldrig tillbaka det. Inget konstigt med det. De som har makten behöver inte redovisa varför de gör si eller så. Det vet han av bitter erfarenhet.
Efter en tid anvisas mannen en liten lägenhet i en stad vid havet. Förr bodde han vid ett varmt grönt hav, nu bor han vid ett kallt grått hav. Ett annat hav, ett annat liv. En lugn, kontemplativ tillvaro – hoppas han.
Men så blir det inte och det beror på att han har ställt till det för sig. När han kom till Gatwick utgav han sig för att vara närmast analfabet trots att han är utbildad och talar utmärkt engelska. Dessutom har han anlänt på ett pass utställt på Rajan Shaaban Mahmud fast han egentligen heter Saleh Omar.
Varför inte säga sanningen nu? Kanske för att han blivit uppmanad av flyktingtransportören att säga så lite som möjligt, men viktigare är att det stämmer med hans livsfilosofi – ett passivt motstånd och föredragande av tystnad framför prat som pekar mot ett slags inre frihet. I hans favoritberättelse Herman Melvilles novell ”Bartleby, skrivaren” säger huvudpersonen gång på gång: ”Jag föredrar att inte göra det”. Och det betyder något helt annat än ”jag kan inte’’ eller ”jag vill inte”.
Eftersom Saleh Omar påstått sig inte förstå engelska måste Rachel Howard, juristen som tagit sig an hans fall, skaffa fram en tolk. Hon hittar en person, en akademiker, som kommer från samma ö som han. Han heter Latif Mahmud. När Saleh får höra detta blir han närmast chockad. Han vet mycket väl vem det är – sonen till Rajan Shaaban Mahmud, det namn som falskeligen står i hans eget pass. Inte bara det. Denne Latif tillhör en familj som sedan lång tid tillbaka anklagar Saleh för att ha stulit deras hus och en stor del av deras tillgångar. Det är en het och bitter släktfejd som verkar kunna fortsätta även vid detta kyliga hav – om de två ses, vilket säkert är oundvikligt.
Gurnahs roman byggs kring en ganska enkel story om ett förgiftat bråk som, när kontrahenterna möts och börjar lägga fram sina bevis och sina versioner, visar sig rymma ett otal historier som sedan i sin tur kan sammanfogas och bli del av en annan långt större berättelse. Den handlar bland annat om Zanzibars dramatiska moderna historia men också om en för oss okänd värld, om månghundraåriga handelsrutter mellan Asien och Afrika som till stor del styrdes av monsunvindarna.
Kulturen runt Indiska oceanen från 900-talet och århundraden framåt finns inte med i vår svällande populärhistorielitteratur, där vi fås att tro att våra egna seglingskickliga rövarband hade en världshistorisk roll. Knappast så. Som historikern Richard Hall skriver i sin mäktiga bok Empires of the Monsoon: ”Städerna i Irak, Persien och Indien skulle ha slagit de utarmade folken i väst med häpnad om de hade känt till dem; men Europas horisonter sträckte sig knappast bortom de gränser som drogs upp av deras halvt läskunniga krigsherrar.”
Det lilla i det stora – här visar Gurnah sitt mästerskap som författare.
I sista delen av boken knyts säcken ihop. Latif och Saleh möts. De grälar, dricker ett oändligt antal koppar te, argumenterar, återberättar sina vindlande och ofta oväntade öden. De giftiga taggarna dras ut. Fast kanske inte helt.
Saleh Omar vet att rökelsen från stickorna av aloeträ, som han förde med sig men blev av med, skulle ha kunnat föra honom känslomässigt tillbaka till det gamla landet för att där nå en slutlig försoning. Men nu är det för sent. Nu är det bara orden kvar – och minnena, de opålitliga och tragiska minnena. Han hade nog föredragit att slippa dem men vet att det inte går.
