Ernesto Sábato
Tunneln
(El túnel, 1948)
Översättning och efterord Peter Landelius
Lind & Co, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2012
”… att det i alla fall bara fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen.”
Den argentinske författaren Ernesto Sábatos febriga kultroman El túnel ingick i kurslitteraturen när jag läste spanska på universitetet. Viss litteratur stannar i en för alltid och El túnel är en sådan roman. Den har varit omöjlig att få tag i, inte ens antikvariaten har haft den. Nu ger äntligen Lind & Co ut en nyutgåva av Sábatos mästerverk.
Översättningen har radikalt ändrat form – i Martin Rogbergs version av Tunneln från 1951 står det ”ehuru”, ”äro” och dessa äldre varianter av språket har nu den erfarne Peter Landelius ändrat till en modern, glimmande svenska.
Konstnären och misantropen Juan Pablo Castel är huvudperson och berättare i Tunneln. Han är trettioåtta år, är framgångsrik i sitt yrke men har inga nära vänner eller någon käresta. Kanske för att han avskyr konstnärer, konstkritiker, gallerister, psykoanalytiker, ”slödder som håller ihop av yrkesskäl, sympati och liknande dumheter” och ja, de flesta människorna i världen. Han går omkring och är missnöjd med det mesta, deprimerad, vresig. På Vårsalongen 1946 deltar Castel med en stor tavla och upptäcker att en ung kvinna länge står och betraktar en förbisedd detalj i verkets övre hörn: en liten fönsterscen som föreställer en enslig strand och en kvinna som tycks vänta på något. Den unga kvinnan är den enda som lägger märke till (enligt Castel det djupt ångestladdade och viktiga) fönstret, de andra besökarna verkar se scenen som en dekoration, något oviktigt. Castel blir genast besatt av tanken på att kvinnan vet något om fönstret som han själv inte vet. Plötsligt är hon borta och Castel måste finna henne, tala med henne. Men hur? Han vet inte vad hon heter, vem hon är. I det myllrande Buenos Aires är det inte lätt att hitta en främling.
I månader jagar Castel efter henne, han tror att hon är hans räddning, att hon är den enda som verkligen förstår hans konst. Dessutom, trots att de inte växlat ett ord med varandra, tror han sig vara djupt förälskad i henne. Han tänker ut och förkastar meningar han skulle kunna säga till henne om de nu äntligen skulle stöta på varandra i den stora staden. En dag dyker hon upp på calle San Martín och när de möts försöker hon undvika hans blick. Han säger till henne att det gäller fönstret. ”Vad då för ett fönster?” undrar hon och Castel upplever att världen rasar samman, att han har misstagit sig och måste gå. Då ropar hon på honom och de talar med varandra på nytt. Hon säger att hon först inte förstod att det var tavlan han syftade på. ”Då minns ni den?” frågar han och hon svarar att hon tänker på den jämt.
Nu börjar ett passionsdrama av dignitet ta form. Kvinnan heter María och är gift med den blinde Allende samt har troligtvis också en affär med Allendes kusin Hunter. Tveksamt låter hon sig förföras av Castel och de har ett kortvarigt kärleksförhållande. Han är omåttligt svartsjuk och de sliter i varandra, Castel vill äga henne, hon försöker ta sig ur hans brutala grepp. Han tror att hon leker med honom, förhör henne hatiskt om hon älskar honom eller om hon inte älskar honom, eller om hon ljuger och i så fall varför i eviga cirklar. Han trakasserar henne, spionerar på henne och liknar i sitt vansinne alltmer en psykopat. ”Hon, María, kunde skratta lättsinnigt, hon kunde ge sig åt den där cynikern, den där falska poeten! Vad jag föraktade henne!”
Tunneln är en mycket stark läsupplevelse, en av de bästa romanerna om svartsjuka som har skrivits. Sábatos språk är lika stramt som våldsamt om förryckt kärlek som leder till katastrof. Trots de vidrigheter Castel begår känner man sig som läsare indragen i hans värld, i hans sorger och aggressioner. I Peter Landelius efterord till denna nyutgåva skriver han: ”Den lidelsefulla, nästan hallucinatoriska berättelsen om kärlekens omöjlighet och människohjärtats ondska blev en framgång långt utanför Argentina, fick lovord av Albert Camus och översattes till franska hos Gallimard.”
Jag kommer också att tänka på Emmanuel Boves intensivt bittra kortroman Mina vänner som kom ut i Frankrike 1924. Titeln är minst sagt ironisk. Huvudpersonen, krigsinvaliden Victor Bâton, är så desperat i sitt sökande efter vänner och kärlek att han brukar ställa sig i självmordspose på någon av broarna över Seine. Det händer då och då att någon vill hjälpa honom, medlidsamt bjuda på ett glas. Men sedan lämnar de honom åt den fasansfulla ensamheten igen. Liksom Castel är Bâton en misslyckandets karaktär som skrivits fram ur koncentrerad hetta, Bâton är dock inte lika galen och grym som Castel.Det är hög klass på Landelius översättning, en ytterst självsäker prosa. Jag har bara upptäckt några små problem. När Castel ser María betrakta
fönsterscenen i hans tavla, omnämns hon av Landelius förbryllande nog som ”flickan”. Hon ser enligt Castel ut att vara tjugosex år och i den åldern är man snarare en ung kvinna. Rogberg skrev ”ung dam” och Sábato själv skrev ”muchacha” som kan liknas vid ”tjej”. I alla händelser är María inte en flicka, utan just en ung kvinna. Sedan undrar jag varför Landelius skriver: ”Nu tappade jag tråden” istället för att behålla Rogbergs stiligare ”Jag har avlägsnat mig från ämnet.”
Ernesto Sábato (1911-2011) var kärnfysiker och matematiker. På fyrtiotalet lämnade han vetenskapen och vände sig mot litteraturen. Tunneln refuserades av alla förlag i Buenos Aires för att till slut publiceras i tidskriften Sur. Då nappade ett förlag, romanen översattes till flera språk och det blev succé. Tretton år senare publicerades den omfångsrika och briljanta Sobre héroes y tumbas (Om hjältar och gravar, till svenska 1982) och efter ytterligare tretton år kom Abaddón el Exterminador (Abaddon, utplånaren, till svenska 1982). Ernesto Sábato avled 55 dagar innan han skulle fylla hundra år. Trots sin ringa litterära produktion anses han vara en av de allra mest betydelsefulla latinamerikanska författarna.
