Nathacha Appanah
Ingenting tillhör dig
(Rien ne t’appartient, 2021)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
I Nathacha Appanahs romaner möter vi ofta gestalter som lever i fångenskap, eller som upplever fångenskap. Det kan vara fysisk, social eller politisk fångenskap, eller psykologisk och existentiell. Upplevelsen gestaltas gärna i ett subjektivt berättarperspektiv, där identiteten flyter och gränsen mellan skilda gestalter upplöses. Den litterärt förankrade verklighetsuppfattningen drar mot det magisk-realistiska. I en roman som Våldets vändkrets sker också ett hamnskifte genom en våldsuppgörelse.
Nathacha Appanahs prosa är starkt sinnlig, vilket understryker känslan av fångenskap. Och av klarhet. Vattnet blir en symbol både för döden och det evigt närvarande hotet och en nyanserat varierad metafor för skilda känslolägen, kanske ett drag som hänger samman med författarens bakgrund på Mauritius och att önationen ger en geografisk förankring i flera av hennes böcker.
I den roman, Ingenting tillhör dig, som nu utges på svenska (liksom två av de tidigare följsamt översatt av Maria Björkman) är geografin diffusare. Romanens utgångsläge, dess överordnade nutid, kan vara förankrat i Frankrike, de minnen som sköljer över huvudpersonen härrör däremot från en afrikansk nation med en stor indisk befolkningsgrupp, kanske Mauritius.
Redan på romanens första sida möter vi en gåtfull närvaro: ”Pojken är här”, lyder romanens första ord. För kvinnan Tara, som ger första delen dess namn, är pojken en dunkel påminnelse om något. Men om vad? Pojken glider undan, medan två andra manliga gestalter får konkret form. Det är Taras nyligen avlidne make Emmanuel och dennes son från ett tidigare äktenskap, Eli.
Men de båda männen blir sällan mer än projektionsytor för Taras minnen och föreställningar, föreställningar vilkas reella karaktär vi som läsare inte kan vara säkra på. Taras medvetande är ett kritiskt filter, eller ett membran. Vad som aldrig kommer fram vet vi inte. Tara är fången i sitt medvetande, och när vi kommer in i bokens andra del, ”Vijaya”, verkar det som om vi möter ett kluvet medvetande i rörelse mellan två namn, mellan två kvinnliga gestalter. Och pojken rör sig också i det rum som minnena öppnar, minnen från en annan tillvaro på en annan plats, ett afrikanskt landskap omgivet av vatten, vattnet som ånyo ger huvudpersonen en påminnelse om döden.
Pojken blir en abstrakt närvaro, medan det liv som får konkretare gestalt präglas av övergrepp mot så kallade ”förfallna flickor” och, troligen, tvångsaborter. Men mönstren och gestalterna bevarar sin gåtfulla karaktär. Jag ska inte nämna hur det faller på plats.
Romanen blir i slutändan en studie i överlevnad, men också en studie i hur övergrepp och förtryck formar, eller deformerar, medvetandet. Det rörliga perspektivet och de glidande identiteterna skapar intrigmässig oklarhet men ger också läsaren en förnimmelse av tillståndet som formats av övergreppen. Även om romanen till stor del består av minnesbilder, fogas dessa samman till en mosaik som inte bara ger fragment ur ett förflutet utan också en beskrivning av något pågående.
Förtrycket åskådliggörs nerifrån, som konkret och splittrad erfarenhet för de drabbade. Så ger Nathacha Appanah en bild av diktaturen som tillstånd, i dess avtryck hos enskilda människor. Det konsekvent subjektiva perspektivet gör snarast romanens gestaltade erfarenhet mer drabbande än om Nathacha Appanah målat med tydligare drag och politiska preciseringar.
