Paulo Henriques Britto
En liten sol i fickan
Översättning och urval: Marcia Sá Cavalcante Schuback & Magnus William-Olsson
Wahlström & Widstrand, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2014
Poeten Paulo Henriques Britto – som är född 1951 i Rio de Janeiro – har flera tillgångar. Han är formmässigt skicklig, musikalisk och traditionsmedveten. Men sådant hjälper föga när det allra viktigaste saknas. Urvalsvolymen på svenska som rymmer dikter från hans sex samlingar heter En liten sol i fickan. En titel i stil med ”En otymplig litteraturhistoria i arkivet” hade varit mer på sin plats. För i denna abstrakta diktning är de flesta banden till en levd erfarenhet och konkret verklighet avklippta. Kvar finns ett stelt och ironiskt system av ekon. Ett enda exempel på de stumma återvändsgränderna för räcka: ”så att det enda som blir kvar av orden är/ sammanfattningen av intentionen,/ blek och omaskerad, av att, sägande, inte säga någonting.”
Britto är en kompentent arkitekt som vet hur man konstruerar fraser med hela den brasilianska och internationella poesihistorien i ryggen. Jag betraktar hans byggnader, ser hantverksskickligheten och beläsenheten – men letar oftast förgäves efter något tecken på liv i fönstren, som kunde överraska eller oroa. Då och då glider en skugga förbi därinne, antydan till en berättelse, som påminner om det som skulle kunna ha varit – ”ett strålande substantiv/ från andra sidan avgrunden”, som det heter på ett ställe. Men snart är det tyst och stilla igen. Man får ta vara på det som trots allt ges, som i följande rader, som följer efter att poeten har konstaterat att alla ord redan är sagda men kommer att sägas igen: ”Vi kom för sent, och provade inte/ begynnelsernas söta absint och opium./ Dock, när vår gång kommer,// börjar vi om. Sena ord,/ men med svindlande skärpa –/ våra dagars sura vetskap.”
Dessa ”sena ord, men med svindlande skärpa” lyser dessvärre oftast med sin frånvaro hos Britto. När ett stort svensk förlag äntligen ger ut ett fylligt urval av en samtida brasiliansk poet – varför då detta? En ledtråd ges i efterordet. Efter en värdefull historisk tillbakablick där de båda översättarna helt riktigt konstaterar att den brasilianska poesin är relativt okänd hos oss, får läsaren veta något om anledningarna till att man valde just denne poet. ”Istället för att låta oss ledas uteslutande av våra personliga affiniteter kände vi oss manade att översätta en poet som skulle kunna presentera snarare än representera denna den brasilianska poesins komplexa historia.” I mina ögon vittnar det om en något märklig litteratursyn, som på sätt och vis är besläktad med bristerna i Brittos egen poesi. För samtidigt som denne poet är medveten om att alla dikter i viss mån bygger på andra dikter, tycks han inte inse att de i ännu högre grad måste formas kring ett alldeles eget bultande hjärta.
