Damon Galgut
Löftet
(The Promise, 2021)
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag, 2022
Texten har publicerats i Karavan 3-4/2022
Titeln på Damon Galguts roman Löftet syftar på ett löfte som en ung kvinna gav på sin dödsbädd, att ett hus på familjens egendom som trotjänarinnan Salome bott i skulle tillfalla henne. Det var 1986 och Sydafrikas lagar förbjöd svarta att äga mark, så löftet kunde inte infrias. Och kvinnans efterlevande var inte heller så ivriga att erkänna att det givits. Dessutom fikade den lokala prästen efter en del av marken för sin församlings räkning.
Saken komplicerades av att kvinnan, Rachel, inför sin död lämnat den nederländska reformerta kyrkan och återvänt till den judiska tro hon fötts in i. Det skapade än mer bitterhet hos maken, hos en tyrannisk svägerska och senare också hos den ena dottern. Sonen lämnar familjen för armén, som han deserterar från, och han tvingas hålla sig gömd i många år. Den andra dottern, Amor, minns dock löftet. Hon blir romanens episka nav.
Damon Galgut fokuserar på brytningar i det sydafrikanska samhället, som han förankrar i avgörande skeenden. Rachel dör 1986, en tid då det i praktiken rådde inbördeskrig i landet. I den följande delen dör änklingen. Då har vi flyttat fram till 1995, året då Springboks blev världsmästare i rugby. Nelson Mandela gästade finalen och triumfen fick avgörande symbolisk betydelse, då den tidigare vita sporten förvandlades till en bred folkfest. Den därpå följande sekvensen utspelas under Mbekis makttillträde 1999, innan vi mot slutet flyttas fram till vår tid.
Om Amor är berättelsens nav är gårdens dess epicentrum. Fast Amor är mestadels frånvarande, vilket paradoxalt nog gör hennes närvaro som samvete och mental struktur påtagligare. Hon reser runt i världen men slår sig ner i Durban, på betryggande avstånd från Pretoria, som är familjefarmens närmaste stad. Hon kommer dock "hem" till anförvanternas begravningar, däribland systerns, som gift in sig i en blomstrande men alltmer korrupt finansvärld och fallit offer för den tilltagande laglösheten i landet. Och hon minns hela tiden löftet som modern gav på sin dödsbädd.
På det här sättet speglas samhälleliga skeenden och motsättningar i gestalternas öden. De etniska motsättningarna blir än tydligare genom den alltmer korrupte och välmående prästens dunkla anslag, medan andra brytningar som förtrycket av homosexuella (en av de tidigare osynliga förtrycksmekanismer som André Brink tog upp som nya teman att utforska för den sydafrikanska romanen i en banbrytande essä i antologin Writing South Africa på nittiotalet), brottsligheten och militariseringen förankras i syskonens skilda livsöden.
Damon Galgut håller samman perspektiven med gudadödarens suveräna makt, för att anknyta till Mario Vargas Llosas klassiska beskrivning av García Márquez magiska realism, även om just magin här inskränker sig till närvaron av ett par godmodiga husspöken, ett återkommande inslag i boernas muntliga tradition. Men Galgut går skickligt in i gestalterna, han växlar mellan berättande i tredje person, ögonblicksbilder i första person och apostrofer till både romanens gestalter och oss läsare i andra person. Och ibland kan han vara en nog så påträngande författare i den viktorianska traditionen med tillrättalägganden, sarkasmer och en bredare penselföring.
Löftet är en lysande roman, som nu ges ut på svenska i Niclas Hvals träffsäkra översättning. Damon Galgut var också en värdig mottagare av förra årets Bookerpris för romanen.
MAGNUS ERIKSSON
