Yoko Tawada
Sändebudet
(Kentôshi, 2014)
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
När en författare helt lämnar det realistiska berättandet och fritt skapar en fantasivärld utanför den trista verklighetens begränsningar, förväntar sig läsaren ändå sammanhang som ger trovärdighet. Rent imaginära världar där allting är möjligt kräver sin egen logik, för att förhindra att berättandet förvandlas till oordnade fragment av plötsliga infall. För en författare som Yoko Tawada, vars halvt surrealistiska stil tycks ha som mål att fånga de omedvetna tankeströmmarna, leder det ibland till att resultatet blir ojämnt. I hennes roman Sändebudet från 2014, nyligen översatt från japanska till svenska, känns just detta problematiskt, trots att den lovordats och tilldelats utmärkelser. Romanens fragmentariska berättande är fyllt av tankeväckande iakttagelser, fascinerande sidospår, humor och samhällskritiska ironier, men där man som läsare förväntar sig en fortsättning har författaren allt som oftast redan vänt blicken åt ett annat håll. Idéerna överges och tas inte upp igen. Det är som om Tawada gång efter annan tar genvägar för att slippa avsluta det hon påbörjat.
Det finns förvisso en antydan till berättelse som håller samman romanen. Den utspelar sig i ett framtida Japan efter katastrofen. Läsaren får aldrig reda på vad som har hänt, men centrala Tokyo har blivit obeboeligt och klimatet har försämrats, så att frukt och grönsaker hämtas från avlägsna landsändar. All kontakt med omvärlden har förbjudits och internet har stängts ned. I denna dystopiska, men ändå ganska levande och absurda värld, bor den gamle Yoshirô med sitt barnbarnsbarn i en barack i stadens utkant. Nu är det de gamla som bär upp samhället. De blir allt starkare ju äldre de blir och tycks leva för evigt. Barnen är svaga och sjukliga och har svårt att klara ens de enklaste saker, som att inta föda eller att klä sig.
Romanen berättas till stor del utifrån gamle Yoshirôs perspektiv, genom hans ansträngningar att hjälpa den lille pojken som hamnat i hans vård, och hans ständiga oro och omtanke. Genom hans minnesbilder och funderingar förs berättelsen framåt och ger läsaren ledtrådar till hur denna underliga värld ser ut och varför. Yoshirô är den karaktär som framstår som mest levande. De udda personer som då och då tar plats i berättelsens mitt förblir otydliga i konturerna. Till och med när perspektivet, i romanens slut, istället utgår från pojken är berättandet som höljt i dimma, och det blir svårt att avgöra vad som är dröm eller verklighet. Läsaren lämnas svävande mellan olika former av medvetande.
Mellanrum har alltid varit viktiga för Tawada. Som en japansk författare med det mesta av sin verksamhet i Tyskland, och med en rik produktion både på tyska och japanska, har hon ofta utforskat gränsöverskridandet mellan språk och kulturer. Det är ett tema som är framträdande även i denna roman, i synnerhet där författaren driver med detta framtida Japans språkpurism. En privatiserad statsmakt med en starkt nationalistisk agenda har förbjudit allt engelskt inflytande, vilket har lett till både dråpligt nyspråk och ordlekar. Det sägs att Tawada skrev denna roman som en kommentar till kärnkraftsolyckan som drabbade norra Japan i 2011. Läsningen känns dock mycket aktuell även idag i en värld drabbad av andra katastrofer. Texten må vara ojämn, men den är värd upprepade läsningar. För den läsare som själv kan avsluta det som författaren har lämnat öppet väntar tänkvärda upptäckter, och kanske visar detta varför ett fragmentariskt skrivsätt är nödvändigt.
