Mohsin Hamid
Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien
(How to Get Filthy Rich in Rising Asia, 2013)
Översättning: Rebecca Alsberg
Natur & Kultur, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Det ligger en pojke med otäckt gula ögon på ett jordgolv på en anonym landsbygd. Han lider av svår hepatit. Kanske ska han dö. Nej, han ska inte dö, för i så fall skulle han inte kunna bli snuskigt rik i sitt hemland. I stället blir han huvudperson i en roman av den i USA utbildade pakistanske författaren Moshin Hamid.
Kommer någon ihåg boken Älska dig själv av Wayne D Dyer? Den kom i mitten på 1970-talet och inledde vågen av egotrippade självhjälpsböcker. Den lär dessutom vara en av historiens mest sålda skrifter och gjorde säkert sin författare snuskigt rik i det expansiva USA. Men nu är det andra tider. Nu är det Asiens tid. Så varför inte ge ut en bok om hur man går from rags to riches i ett asiatiskt land?
Moshin Hamid serverar recepten rakt av, som kapitelrubriker: flytta till stan, gå i skola, bli inte kär, undvik idealister, var din egen, var beredd att ta till våld.
Det här skulle nog faktiskt kunna fungera i verkligheten, men författarens syfte är förstås litterärt och ironiskt – och inte det minsta optimistiskt. Den hurtfriska titeln till trots är detta en ganska sorgsen bok om mänsklig dårskap.
Hamid tillhör den dickenska skolan, han gillar drastiskt bildspråk och snabba, träffande porträtt av människor och företeelser. Och det passar förstås. För det snabbväxande Asien är ju på riktigt en Dickensvärld med grälla effekter och himmelsskriande sociala skillnader och orättvisor. En bittert ironisk grimas bland många i boken är att den mycket fattige huvudpersonen tjänar sina pengar på att sälja vatten, vanligt kranvatten, som han i början renar hjälpligt hemma i lägenheten och tappar på återanvända platsflaskor med fuskförsegling. Han tar något som borde vara gratis för alla och gör det till en exklusiv produkt för några få. Är inte detta en riktig affärsmodell, så säg. Följaktligen blir han en som det numera heter, stor spelare på vattenmarknaden. Och han följer förstås alla råden i handboken. Alla utom ett – han blir kär. Fast kär är kanske att ta i. Är det en kärlek så är det en med alla möjliga förhinder.
Det här är en distanserad bok och paradoxalt nog är det när författaren drar distansen till ytterligheter som den är bäst. Som i ett kapitel där huvudpersonens göranden och låtanden ses genom övervakningskameror och andra attiraljer för så kallat personskydd som finns överallt, i alla länder, fast vi inte vet om det. Och i ett annat kapitel där det numera jättestora företaget muterar. Där digitala pengaströmmar lyfter vattennivån till oanade höjder och finmaskiga finansiella nät sträcker sig ut i cyberrymden utan att ens de närmast inblandade riktigt begriper vad som händer. Och allt medan huvudpersonen själv blir en alltmer tom tank.
Det som går upp måste gå ner, precis som vi trott hela tiden. Men livet är inte alldeles slut för det. Den före detta pojken på golvet, före detta gamle stenrike mannen, får till slut uppleva något han väntat på nästan ett helt liv och upptäcker också att han, nu när egotrippen är över, kanske för första gången i livet kan lyda det som var Wayne Dyers första budord – att tycka om sig själv.
