Beata Umubyeyi Mairesse
Alla dina skingrade barn
Tous tes enfants dispersés (2019)
Översättning: Nils Wadström
Ordfront förlag, 2024
Beata Umubyeyi Mairesse föddes i Butare, Rwanda, 1979. Hon lyckades undkomma folkmordet på tutsierna 1994 – ett av vår tids mest fruktansvärda brott mot mänskligheten – genom att fly till Frankrike, något som var möjligt för henne då hon hade en fransk far och därmed även ett franskt pass. Hon är numera verksam som författare, vars noveller och dikter blivit mångfaldigt prisbelönade. Detsamma gäller också hennes första roman, Alla dina skingrade barn, först publicerad 2019, nu tillgänglig i svensk översättning, utförd med beundransvärd fingertoppskänsla av Nils Wadström.
Liksom nästan all nutida rwandisk litteratur kretsar även denna roman kring de mardrömslika händelserna 1994. Dock vore det missvisande att kalla boken för en roman om folkmordet på tutsierna, ty detta skildras huvudsakligen indirekt och på förhållandevis få sidor. Istället har Umubyeyi Mairesse valt att fokusera på vad som utspelade – och utspelar – sig före och efter den stora katastrofen.
Detta skildras via tre olika, genom hela romanen alternerande berättarröster, som tillhör en mor och mormor, Immaculata, hennes dotter Blanche och hennes dotterson Stokely. Immaculata, som är tutsi, blir kvar i Rwanda och lyckas klara sig undan en massaker i Butare genom att gömma sig i källaren till en bokhandel, som ägs av en välvilligt inställd hutugranne. Hon minns att hon vågade sig ut endast om natten, när mördarna och deras hundar, vana vid människokött, var försänkta i sömn, och att hon då gärna sökte sig till blommor, vilkas doft, åtminstone tillfälligt, kunde dölja den allestädes närvarande stanken av förruttnelse.
Hennes dotter, Blanche, som liksom författaren själv har en fransk far och ett franskt pass, lyckas fly till Frankrike, där hon sedan blir kvar i många år. Nu, när Blanche är cirka 40 år gammal, bestämmer hon sig för att, tillsammans med sin 20-årige son Stokely, återvända till Rwanda, för att återupprätta kontakten med modern. Denna återförening blir dock på flera sätt problematisk, bland annat därför att Immaculata har slutat tala. Blanches största problem är emellertid en djup förnimmelse av rotlöshet: i Frankrike betraktas hon som rwandiska, i Rwanda som muzungu – en vit person – dels på grund av sin ljusa hudfärg, dels på grund av att hon, under sina år i Frankrike, kommit långt bort från hemlandets kultur och samhällsliv.
Blanches son, Stokely, född och uppvuxen i Frankrike, struntar i det där med hudfärg, hänförs av klassisk västerländsk musik, och tycks ha goda förutsättningar för att kunna känna sig hemma varsomhelst. Så enkelt är det dock inte – Stokely är ohjälpligt fast mellan två länder, ett där han vuxit upp och ett som han knappast vet någonting alls om, och försöker, mestadels utan framgång, att förstå varifrån han kommer och var han egentligen hör hemma i en tillvaro där alla band tycks vara oåterkalleligen avklippta.
Våra tre huvudpersoner är på olika sätt representativa, dels genom sina namn (”immaculata” som ju betyder ”obefläckad” på latin, ”blanche” som är ”vit” på franska, och Stokely som har fått sitt namn efter en amerikansk medborgarrättsaktivist), dels genom språkliga och stilistiska olikheter. Immaculatas minnen bärs fram på en lyrisk, bildrik prosa, som innehåller många uttryck och talesätt från kinyarwanda, majoritetsspråket i Rwanda. Blanche uttrycker sig på ett mer resonerande och analyserande språk, möjligen inspirerat av ett franskt förhållningssätt, medan Stokely ger ett mer trevande och sökande intryck även i sitt språk.
Trots allt utmynnar romanen i ett hopp om ett nytt och bättre liv, ett hopp som växer fram i mötet mellan tre olika generationer, som alla, var och en på sitt sätt, har präglats och drivits isär av folkmordet och dess efterdyningar, men som nu äntligen tycks kunna återförenas i minnen av det som varit och förhoppningar om en ljusare framtid.
Detta är en djupt berörande roman, skriven på en uttrycksfull och stundtals skimrande vacker prosa. En stor läsupplevelse!
