David Grossman
På flykt från ett sorgebud
(Isha borachat me’besorah, 2011)
Övers. Boo Cassel
Albert Bonniers förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2012
David Grossmans nya roman På flykt från ett sorgebud utmanar läsaren redan innan man slagit upp försättsbladet: 717 sidor (och proportionellt inte mycket dialog). När tid och utrymme för läsning och reflektion bortprioriteras och krymper tvekar nog till och med bokvana och bildade läsare inför Grossmans sjuhundra sidor sorgebearbetning och tålamodsprövande prosa. Men just för att bra litteratur ska utmana är På flykt från ett sorgebud en roman som bör läsas nu.
Grossman, född 1954 i Jerusalem, räknas som en av Israels framstående samtidsförfattare för såväl vuxna som barn och ungdomar. Han skriver även reportageböcker och är radiojournalist. Yrken som alla kräver den lyhördhet Grossman visar prov på i den aktuella romanen, såväl i dialogen som i den kvinnliga huvudpersonens Oras inre tankeflöde vilket ges stort utrymme.
På flykt från ett sorgebud är ett triangeldrama mot israelisk botten. Fast Israel och det specifikt judiska kan egentligen bytas ut mot vilket annat land och folk som helst som slits och mals mellan inre spänningar och yttre hot. Men visst, Israels situation är på många sätt unik som en av vår tids mest komplexa konflikter och fungerar därför bra som litterärt motiv i en roman om ett sargat samhälle med traumatiserade människor. Huvuddelen av boken utspelar sig under en veckolång vandring, där två av de tre huvudpersonerna är hänvisade till varandra i ett pastoralt kammarspel sedan de flytt staden och ett förebådat dödsbud. Låter det tråkigt? Det är det inte. Och är det inte just det vi drömmer om idag: att stänga av yttervärlden, komma ikapp och få ordning på sitt ”bagage”?
När man väl kommit in i Grossmans bok förstår man mängden sidor. De behövs, för vandringen är inte bara en fungerande litterär inramning utan nödvändig för att nå läsaren, få in henne i en andra andning.
På flykt från ett sorgebud börjar under sexdagarskriget 1967. Huvudpersonerna – då tonåriga Ora, Avram och Ilan – är isolerade på ett sjaskigt sjukhus i en obetydlig stad. I nedsläckta rum möts Ora och Avram under mörkläggningen. Otrygga i krigets skugga tröstar de varandra med prat, drömmar, minnen och förhoppningar. Närheten till döden och längtan efter kärlek för dem nära varandra. Då och då tar Avram med sin feberyrande rumskompis Ilan till de nattliga mötena för att inte lämna honom ensam med sina mardrömmar och hallucinationer. De tre svetsas samman i ett brödra-systerskap. Oväntat är det Oran och Ilan som blir ett par. De får en son, Adam.
Tidigt 70-tal befinner sig Israel återigen i fullskaligt krig. Nu är Avram och Ilan soldater. Avram tillfångatas. Väl tillbaka i Israel men traumatiserad får också han så småningom en son med Ora, Ofer.
Medan axeln mellan de tre förblir obruten så klickar fädernas relation till sina söner. Ilan har svårt att knyta ihop familjelivet, Avram vill inte ens veta av Ofer. Först när Ofer, tjugoett år gammal och precis hemkommen från militärtjänstgöringen, omedelbart anmäler sig som frivillig vid en uppblossande konflikt brister det för Ora. Med varsin ryggsäck tar hon med sig Avram på en vandring i Galiléen. Framåt- och tillbakablickar blandas med reflektion och samtal, matlagning och närhet i sovsäckarna. Fast vandringens stilla landskap bryts mot försvarstorn och plötsligt uppdykande soldater; mot det ständigt närvarande hotet i oron för Ofer.
Den som vandrat vet att till synes oföränderliga landskap och händelselösa timmar samtidigt lämnar outplånliga minnen när man väl är framme. Vi påminns om vikten av att stanna upp och kliva ur vardagsrutinerna. Att en ryggsäck med det allra nödvändigaste kan ta en mycket långt. Det gäller också för Oran och Avram. För även om de är traumatiserade av krig, bär på såriga minnen och erfarenheter och lever ihop med döden har de valt att gå vidare.
