Salman Rushdie
Kniv
Tankar efter ett mordförsök
(Knife. Meditations After an Attempted Murder, 2023)
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Det är den 12 augusti 2022. En helt svartklädd man rusar upp på en scen med en stor kniv i högsta hugg. Han attackerar den man som framträder. Hugger. Gång på gång, i tjugosju sekunder. Ett pekoral som skräckfilm betraktat. Men det är ingen film.
Publiken sitter som förstenad i någon minut – den kan inte tro att den legendariskt dödshotade Salman Rushdie blir nedstucken inför öppen ridå på en teater, som vore det ett verklighetens Shakespearedrama.
Den 11 augusti var författaren en nästan perfekt lycklig människa som var kär i sin vackra Eliza och som omgavs av vänner och nyss avslutat en roman som han var mycket nöjd med. Enligt dramaturgins lagar är det nu det förfärliga ska hända. Och det gör det alltså.
Hos den huggne blixtrar tankarna förbi där han ligger på golvet och på något konstigt sätt iakttar sig själv. Det där var mycket blod. Nu dör jag. Vad är det för fel på min hand?
”Hemnycklarna ligger i ena kavajfickan, kreditkorten i den andra”, tror han att han säger. Men det är ju onödigt, eftersom han ska dö. Fast en annan del av honom är övertygad om att han kommer att behöva sina nycklar. Den del som upprepar lev! lev!
Man kan säga att Kniv. Tankar efter ett mordförsök sönderfaller i två delar. Den ena är den dokumentära, ruggigt närgångna beskrivningen av hur man lagar och syr ihop en söndertrasad människa. Av läkare som opererar i åtta timmar i sträck. Ett fantastiskt hantverk! Och Rushdies text är i dessa avsnitt också den ett precist hantverk. (Kanske kunde Kniv användas som bredvidläsningsbok för blivande kirurger.)
Det är så mycket som är trasigt och en del går inte att laga – det ena ögat till exempel, som liksom faller ur sin håla som ett löskokt ägg. Och mycket är bara otäckt. Blotta tanken på knivspetsen som tränger in i ögat får en att vilja lägga boken åt sidan – för en stund.
Olika läkare drar igenom rummet i ett ständigt tåg och det de gör, gör ont. Rushdie kallar dem för doktor Öga, doktor Hand, doktor Huggsår, doktor Skärsår och syster Blåsa. Det är lite som Povel Ramels kapten Enben, kapten Tvåben och kapten Träben. Inte så snällt eller respektfullt kanske. Men Rushdie har ju aldrig varit en särskilt respektfull författare.
Det andra temat är de drömmar och syner som drar genom författarens hjärna medan han ligger i respiratorn och upplever att han har ett bältdjurs svans nedkörd i halsen. Mest olycksbådande av dessa: han är riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, han som spelar schack med döden i ett parti som bara kan sluta på ett sätt. Dessutom, och till yttermera visso, har hans schackspelande försämrats med åren. Inte bra.
Men den författare som läkarna gett upp hoppet om återvänder mirakulöst och symboliskt till livet den 15 augusti – på det berömda datum då Indien blev fritt och som Rushdie skildrat i den bok som blev hans stora litterära genombrott, Midnattsbarnen.
Trots alla plågor, alla ärr och skador, är det livet som segrar. Yttrandefriheten har också fått ett hugg men inget dödligt sår. Och författarens språk och skaparkraft är intakta. Han kan fortsätta skriva, mördaren som misslyckades förblir misslyckad.
Rushdie är hämndlysten, visst. Vem skulle väl inte vara det? Han till och med letar upp fängelset för att konstatera: därinne sitter han! Han skapar en fiktiv konfrontation med attentatorn, en blandning av fejkad talkshow, polisförhör och muntlig examinering i litteratur och filosofi. Som väntat får Knivmannen underkänt. Fast läsaren har svårt att förstå vad detta avsnitt har för funktion. Frågorna är ledande och får de svar som en radikaliserad muslimsk fundamentalist förväntas ge.
Slutet är ändå lyckligt, precis som början. Salman Rushdie återbördas, halvt i hemlighet, till sitt hem i New York som han lärt sig älska. Enögd som asaguden Oden, som offrade halva sin syn för vishetens skull, ser han fram emot en rad nya böcker. Livet har ofta kastat sig fram och trängt sig mellan honom och böckerna, men likväl vidhåller han att hans böcker är intressantare än hans liv.
