Mario Vargas Llosa
Den blygsamme hjälten
(El héroe discreto, 2013)
Översättning: Peter Landelius
Norstedts förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 3 2014
”Om far hade varit i livet och fått reda på allt det här så skulle han dött en gång till.”
Att Vargas Llosa fick Nobelpriset i litteratur år 2010 hämmas han inte av. Två böcker har han skrivit sedan dess, varav Den blygsamme hjälten är den senaste. Romanen är av den lättviktiga, roande sorten, därmed inte sagt att den inte är spännande. Tre familjers öden vävs in i varandra i dagens Peru där välstånd, fattigdom, kriminalitet, korruption och patriarkala evighetsmönster går i varandra.
Åkaren Felícito Yanaqué, som bor i Piura, är en hedersknyffel vars transportföretag han byggt upp från grunden går fint. Han har en tråkig, kroppsligt oformlig och nästintill stum fru och två söner, varav den ene beter sig svinaktigt mot alla. En dag får Felícito ett utpressarbrev av en sorts maffia men vägrar betala dem beskyddarpengar. Hans fars sista ord handlade om att aldrig kuva sig för någon. Det rådet sitter djupt i Felícito och han blir en hjältefigur i sina kretsar eftersom han vägrar att betala trots allt fler hotelsebrev. Maffian bränner ner hans kontor och kidnappar hans älskarinna sedan åtta år, Mabel. Dramat stegras.
I Lima tänker den stormrike åttioårige företagsledaren Ismael Carrera gifta sig med sin mycket yngre hushållerska Armida. Dels tycker han mycket om henne, dels gör han det för att han hört sina giriga söner tala om hur de önskar att han dog så att de skulle få ut sitt saftiga arv. Ismael samlar några få vänner han litar på som bevittnar giftermålet och sedan reser de nygifta på bröllopsresa i en månad. Sönerna blir nu arvlösa och försöker få äktenskapet ogiltigförklarat samt plågar och hotar bröllopsvittnena, bland andra Ismaels medarbetare Rigoberto som dock inte låter sig skrämmas. Innan bröllopet sa Ismael till Rigoberto: ”Mina söner har aldrig älskat mig. De där hyenorna ska få stå där med svansen mellan benen, det lovar jag dig. De är lata, bråkiga, fräcka, ett par parasiter, en skam för sin far och farfar.”
Rigoberto har tvärtom en harmonisk familj. Med sin fru Lucrecia har han ett lyckligt kärleksliv och med sonen Fonchito, som är i femtonårsåldern, är relationen utmärkt. Ett problem dyker ändå upp: Fonchito tycker sig se djävulen. När han minst av allt anar det sitter plötsligt djävulen, som heter Edilberto Torres, vid hans sida och pratar med honom. Ingen annan kan se honom och han känner till Fonchitos fulla liv. Pojken börjar må dåligt. Är det en hallucination? En övernaturlig händelse? Eller rent av en vanlig pedofil? Föräldrarna blir oroliga och tar pojken till en psykolog som intygar att Fonchito är helt normal och att de inte har något att oroa sig för. Men Torres är en gåta.
De olika berättelserna flätas in i varandra och Vargas Llosa skriver snyggt omlott, två olika dialoger eller historier kan pågå samtidigt utan att det blir rörigt. Texten är len och flygig, växlar mellan intensitet och loj hängmatteprosa. Här finns också karaktärer och referenser till hans tidigare verk såsom Det gröna huset, Tant Julia och författaren samt Don Rigobertos anteckningar. En inomlitterär kommunikation mellan de egna böckerna.
Även om Den blygsamme hjälten är underhållande kan tyvärr intrigen bli farsartad ibland. Och även i denna roman är kvinnosynen väldigt tröttsam. De manliga gestalterna får utvecklade personligheter, de talar om arbetssituationer, konst, vetenskap och litteratur. De kvinnliga bedöms efter sina fysiska företräden, inget annat. Här finns långa gubbsjuka partier, precis som i Den stygga flickans rackartyg. Såhär kan det låta: ”Hade de våldtagit henne? Mycket möjligt med tanke på hur snygg hon var.” Vargas Llosa har hävdat att han i sin litteratur vill kritisera machosynen på kvinnor. Det verkar snarare som om han till fullo är intrasslad i den drypande, motbjudande strukturen.
Man kan läsa den här romanen eftersom den är underfundig och för att flera av karaktärerna (de manliga) är väl tecknade. Far- och sontemat är viktigt. Berättarstilen är avslappnad och elegant på samma gång. En spåkvinna spelar också en viss roll för den blygsamme hjälten Felícito Yanaqué. De har varit vänner länge och hon är den enda kvinnliga gestalten i boken som inte beskrivs som sensuell eller ful, vänskapen kommer före de fysiska företrädena. Ingivelserna hon får angående Felícitos framtid är avgörande för honom.
