Liu Zhenyun
Barn av sin tid
(Chi gua shidai de ernümen, 2017)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019
Jag ska knulla din morsa! svär Niu Xiaoli. Sol-och-vårad, lurad och lockad in i fällor får hon anledning att upprepa sitt mantra. Besviken, närmast uppgiven konstaterar hon att hon är en idiot!
Fast Niu Xiaoli, en av huvudpersonerna i den kinesiske författaren Liu Zhenyuns roman Barn av sin tid, är ingen idiot. Visst beter hon sig till och från väl naivt och godtroget, men främsta skälet till att hon hamnar i situationer där hon har anledning att förbanna sig själv är för att hon helt enkelt litar på människor, tror på vad de säger.
Som läsare antar man att Niu Xiaoli är fostrad i ett samhälle och en tid som byggde på tillit. Men nu är det andra tider och värderingar som styr. Barn av sin tid ser om sina hus, skaffar sig fördelar, luras och bedrar, vare sig man är en fin fattig flicka från landet eller högt uppburen provinsguvernör. Tjänster byts mot gentjänster, privilegier mot privilegier. Åt den som har skall varda givet, medan den som vare sig har eller ingår i mäktiga nätverk ytterst bara har sin kropp att bjuda ut.
I Barn av sin tid är det korrupt in i trossbottnen. Ingen går säker, ingen går att lita på. Vare sig grannen eller polisen. Så långt är det lika för alla, för såväl hen på gatan som de i samhällstoppen (även om det sociala fallet blir högre för de senare). Något Liu Zhenyun gestaltar med tydlighet och gott humör.
Berättelsen börjar med att Niu Xiaoli ska gifta sig. Men först vill hon skaffa en fru åt sin flegmatiske bror Niu Xiaoshi som blivit lämnad ensam med sin lilla dotter. Men det arrangerade äktenskapet går snett och både de 100 000 yuan för att betala bruden (lånade av en procentare) och bruden själv är försvunna. En jakt på både bedragare och pengar börjar och leder till en provins flera hundra mil bort där Niu Xiaoli plötsligt finner sig, med hjälp av en svamp indränkt i ålblod, sälja sin oskuld om och om igen till mäktiga män.
I de följande kapitlen tar romanen nya avstamp och vi får stifta nya bekantskaper. Först med vice provinsguvernör Li Anbang som står inför befordran till provinsguvernör, om det inte vore för hans korkade fru och odåga till son …. Men goda råd från Yijing-mästaren Yizong räddar Li Anbang – så mycket kan sägas utan att spoila den intrikata intrigen att oskulden har en nyckelroll (vad annat vore att vänta i ett genomkorrumperat system).
Vidare hamnar chefen för trafikförvaltningen Yang Kaituo rejält i klistret då en bro i hans härad sprängs i bitar när en lastbil med fyrverkerier exploderar. Inför disciplinkommittén tvingas Yang Kaitou förklara sina sju klockor liksom sitt fåniga leende i ett klipp som snart blir viralt på nätet.
Så här långt i romanen undrar jag vart det ska ta vägen, vad allt har med vartannat att göra? Men allt hänger förstås ihop. När miljöförvaltningens vice förvaltningschef Ma Zhongcheng i den avslutande delen besöker en påstådd fotvårdssalong faller pusselbitarna på plats och vi får en sensmoral att reflektera över. Det må vara svårt att sätta fingret på hur orättvisor uppstår, men att de leder till bristande tillit och korruption kan vi vara säkra på.
Temat i Barn av sin tid har en mörk klangbotten, men satirikern Liu Zhenyun hanterar det med lätt hand. Han rör sig mellan olika miljöer och sociala skikt, avlyssnar samtal i slutna sällskap och stängda sovrum – som bara fiktionen tillåter – och tar oss med på en vindlande och osannolik, fast på samma gång vardaglig och trovärdig resa genom dagens Kina. Skickligt vävs en underhållande berättelse om att också korruptionens vinnare är förlorare.
