Shani Boianjiu
Det eviga folket är inte rädda
(The People of Forever Are Not Afraid, 2012)
Översättning: Erik MacQueen
Natur & Kultur, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Den unga, israeliska Shani Boianjiu (född 1987) debuterade i fjol med denna roman som har uppmärksammats världen över och redan sålts till mer än tjugo länder. Jag måste säga att Det eviga folket är inte rädda riktigt knockar. Jag öppnade boken och ut klev tre kaxiga, orädda och sökande tonårstjejer beväpnade upp till tänderna. Beväpnade framför allt med röst. Men också med militära vapen.
Vi får följa dem före, under och kort efter deras tvååriga värnplikt. De är tonåringar, som längtar efter liv, sex, att känna något. De är avtrubbade, uttråkade och likgiltiga. De kommer från en stad i Israel vid libanesiska gränsen som tycks avskild och bortglömd. Livet präglas av våld och död, vilket det har gjort i generationer. Att vara rädd för självmordsbombare på bussen eller att bli skjuten mitt i trafiken är befogat och närvarande. Människor dör, också unga dör. Men man måste ju ändå leva, gå igenom vuxenblivandet och vara del av sin samtid, som för dessa unga kvinnor är den moderna världen fylld bland annat av amerikanska tv-serier och de referenser som kommer med dem.
De åker in i det militära och får olika uppdrag: en utbildar skyttar, en annan blir militärpolis vid en vältrafikerad vägpostering och den tredje gränsvakt i ett öde område. Vapen är vardag, flyktingar är vardag, makthierarkier är vardag. Så mycket vardag att de inte bryr sig. De är inte rädda för någonting. När det är olidligt hett injicerar de tinande dropp för att svalka sig inombords. De testar allt de kommer på. De har en nonchalant attityd som också ger dem kraft.
Ur ett genusperspektiv doftar det förändring. Flickorna är självsäkra, tar för sig sexuellt och intar maktpositioner. De har en rå jargong och är grova i munnen. Men ett arv som tar tid att bryta ligger där på djupet, som ett sorgestick i glädjen över deras frihet och självklarhet: ”Det var pojkarna som bestämde. De förstod inte varför, men de visste det i ryggmärgen.”
De är också offer för de rådande omständigheterna. Flyktingar skjuts ihjäl vid den egyptiska gränsen, ukrainska sexslavar transporteras som djur med sitt exkrement i lastbilar, barn sprängs av dolda minor och gränskontrollanter blir attackerade med kniv. Allt detta är de vittnen till. De skadas, de får trauman. Vi ser att våld föder våld. De påverkas som människor in på djupet, som de tonåringar de är. Och det är just det som är viktigt, det som kan upprepas men måste förstås, om inte genom direkta möten så exempelvis genom litteraturen: att de människor som lever där det rapporteras ifrån är människor med samma drifter och längtan och ytligheter som alla andra, som vi som råkar vara västerlänningar i lugna länder. Det är inte så stor skillnad på oss. Men det är väldigt stor skillnad på vår tillvaro.
Boken är mättad av berättelser. Den har liknats vid en novellsamling. Ibland är det svårt att hänga med på vem som är vem, det är många namn och sidohistorier. Men gör det något, egentligen? Romanen utgör en helhet, en skildring på många plan av en värld som är obekant på nära håll för många av oss.
Kanske är det mest språket som knockar mig, hur välskrivet det är och hur egen röst Boianjiu har. Även översättaren Erik Macqueen imponerar, med sin smidighet och träffsäkerhet i berättarnas olika tonlägen. Inte ens när det är (medvetet) grammatiskt inkorrekt svajar det, han följer texten med genomgående säker och skicklig hand.
Romanen är skruvad, rolig, brutal och poetisk på samma gång. Många gånger är det magstarkt, obehagligt. Ofta skrattar jag och vill läsa högt om någon befinner sig bredvid. Men framför är det de unga kvinnornas obevekliga röster som lämnar starkt intryck.
