Ferreira Gullar
Någonstans i ingenstans
(Em alguma parte alguma, 2010)
Översättning: Ulla M Gabrielsson
Edition Diadorim, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
”Vi är i det inre/ som inte har något yttre.”
Ferreira Gullar är pseudonym för José Ribamar Ferreira. Han föddes 1930 i São Luis do Maranhão i norra Brasilien. Han är poet, essäist, dramatiker, konstnär, konstkritiker och översättare. På sextiotalet var han rebellisk i sina politiska essäer och militärjuntan brände hans texter på bokbål. Gullar greps 1968 av militärregimen, men lyckades gå under jorden och senare i exil. Han bodde i Moskva, Santiago, Lima, Buenos Aires. Han var redan då en prisbelönt författare, men 1975 skrev han den diktsamling som blev hans verkliga genomslag och kom att kallas för ett nationalpoem: Poema sujo (Smutsig dikt, utgiven på svenska 2004).
Själv har han sagt att i Smutsig dikt exploderade hans språk och att poesin är den plats där språket kan förvandlas till det oväntade. Och det är en intensiv och mångfacetterad läsupplevelse, man förstår att den hyllades och väckte uppmärksamhet. Ett exempel:
Åh, min gröna stad
du min fuktiga stad
återskenet av dina blixtrande vatten
sänker sig djupt i min kropp
sänker sig fullständigt
och jag verkar vara så föga
inför så mycket död och liv
som nu träder fram
en scen för oväntade återuppståndelser
skimrar.
Starka appeller kom för att Gullar äntligen skulle kunna komma hem och 1977 bosatte han sig i Rio de Janeiro.
Diktsamlingen Någonstans i ingenstans är fylld med kontraster: Universum – ett dammkorn, liv – död, ögonblick – evighet, det friska – förruttnelsen, yta – djup, rörelse – stillhet. Detaljer, såsom ”mossans mjuka tassar” ställs mot ”galaxens utkanter”. Diktjaget har en säker röst, en direkthet, här pågår ett undersökande av det expansiva och följaktligen det som krymper. En text om en fluga följs av en text om Rilke. Det finns en jämlikhet mellan det minimala och det gigantiska, en intressant rättvisa. Här ställs många frågor: ”Katten, min vän, kan du förstå vad en stjärna är?” ”Jag finns i en liten vit tid (2 x 2 m), är jag evig?” ”Är rummet ett tomrum?” ”Tänk om illusionen är sann?”
Döden myllrar lika mycket som livet i Någonstans i ingenstans. Döden är ett oväsen. Förvildad jasmin förgiftar. Talet, liksom päron, ruttnar och upplöses. Dödens ansikte är en flytande spegel, ett stup invid sängen. Kroppen är ett brinnande plagg. Gullar skriver om döden som vore den ett äventyr och till och med en befrielse: ”I döden finns ingen skuld/ ingen ånger/ inga plågsamma minnen/ ingen meningslöshet/ ingen dödslängtan.” Livet är saffransfinkar, bränningarnas dån, filosofi, en lysande flod, Copacabana, skrivböcker, ett bullrande nu, passioner, dårskap, det kristalliska sorlet av regn, magnetiska fält på flykt, måleri, det nattliga luktsinnet, sorg, överflöd, äckel, vattnet som gör strupen ljus.
”Vi uppfinner oss”, skriver Gullar. Just den raden och den här: ”Det är vad vi inte vet/ som är poesi/ alltså uppfinner poeten/ vad som sägs”, de får mig att tänka på den chilenske poeten Vicente Huidobro (1893-1948). Han företrädde ”el creacionismo literarario” (det litterära nyskapandet) och i en av hans mest kända dikter, ”Arte poética”, skriver han att poeten har nyckeln till okända världar och är en liten gud. Kontroversiellt storhetsvansinne tyckte många. Ferreira Gullar verkar ha ett gott självförtroende i sitt författarskap, men jag tror inte att han uppfattar sig som ”en liten gud”.
Någonstans i ingenstans är en vibrerande, rik och kroppslig diktsamling. Jagets sammansättning är en oordning (”Det förflutna är jag”). Den enkla vardagen där en katt lägger sig att sova på nyskrivna dikter samsas med meningar som ”konvulsioner från ett kosmos som är havande”. Han har temperament också, en lång dikt avslutas med ”och det betyder för helvete ingenting”.
Ferreira Gullar är en av Brasiliens främsta och mest lästa poeter. I Karavan nr 1/2010 presenterades han med en intervju och ett antal dikter. Han har fått en mängd priser, såsom det prestigefyllda Camões-priset, den största litterära utmärkelsen inom det portugisiska språkområdet. För Någonstans i ingenstans fick han 2011 Prêmio Jabuti, också det en stor ära. Han har blivit översatt till en mängd språk och jag önskar att fler av hans böcker kommer ut på svenska. Ett fint urval av hans poesi mellan 1950-2010 finns dock i antologin Markens ljus, som utkom häromåret (recenserad i Karavan nr 3/2012).
