Samanta Schweblin
Kentukis
(Kentukis, 2018)
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har varit publicerad i Karavan 3-4/2022
Den argentinska författaren Samanta Schweblins första roman Räddningsavstånd (på svenska 2016) hör till mina mest särpräglade och intensiva läsupplevelser från Latinamerika under senare år. Att hon dessförinnan gjort sin känd som novellist påminns jag om under läsningen av hennes senaste roman, som nu föreligger i svensk översättning. Kapitlen utspelar sig i olika delar av världen och binds egentligen bara samman av den tekniska uppfinning som är berättelsens utgångspunkt. "Kentukis" är mekaniska mjukisdjur med hjul som kan köpas i olika skepnader - till exempel som uggla, mullvad och kanin. Apparaten åtföljs av en mjukvara som användaren installerar, varpå djuret börjar röra sig i hemmet. Någonstans i en annan del av världen sitter den andre slumpmässigt utvalda parten som inte bara kan styra kentukin, utan också se och lyssna på det som händer i den främmande miljön.
Det är tydligt att Schweblin (född 1978) är förtjust i sin voyeuristiska idé. Visst är den också både originell och samtidsanpassad. De anonyma och globala möjligheterna till interaktion leder till en uppsjö av situationer med oroande psykologiska, sexuella och moraliska dimensioner. Norge, Mexiko, Brasilien, Tyskland och Peru är några av de längder som kentukis styrs ifrån eller placeras i. Det dröjer dock inte särskilt länge förrän jag blir varse de problem som gör att Schweblin den här gången inte lyckats särskilt väl med romanens helhet. De olika platserna och situationerna är alltför många, i synnerhet med tanke på att romanen inte är särskilt lång. En del av gestalterna dyker bara upp i något enstaka kapitel, vilket gör att skildringarna känns ofullständiga och nyckfulla. Vissa av berättelserna är dessutom så korta att de inte heller går att läsa som en sorts noveller inom romanen. Resultatet blir en brist på nerv och framåtrörelse. Alltför ofta slår Schweblins utmärka idé istället över i något forcerat och konstruerat.
Mot slutet av romanen har åtminstone några av situationerna utvecklats. Då bränner det också till på allvar. I ett fall iakttar någon genom sin kentuki en hotfull man som befinner sig i en ung kvinnas lägenhet. En annan användare lyckas manövrera ut sin kentuki i vad som visar sig vara en brasiliansk småstad. Det blir verkligt spännande och läsvärt när mjukisdjuret av en händelse kommer in i ett okänt hus och där hittar en kidnappad flicka som försöker kommunicera för att bli räddad. Vid sådana tillfällen blir det tydligt vilken kuslig och tänkvärd potential Kentukis bär på. Men den fragmentariska uppbyggnaden raserar ansatserna och romanen går tyvärr vilse i sin egen uppfinningsrikedom.
